Vilda pollinatörer

Granskad: ‎den ‎24‎ ‎juni‎ ‎2024

Här berättar vi om de vanligaste pollinatörerna i Sverige och varför det är viktigt med en mångfald av vilda pollinatörer.

Blomfluga på lila blomma
Brun björnblomfluga Arctophila superbiens. Foto: Krister Hall/SLU Artdatabanken.

Vi behöver en mångfald av pollinatörer

Pollinatörer och pollinering har stor betydelse för biologisk mångfald, fungerande ekosystem och vår livsmedelsförsörjning. De flesta växter tar i någon utsträckning hjälp av pollinatörer för sin pollenöverföring. 

Pollinering är en biologisk process där pollen överförs mellan blommor så att växter kan befruktas och fortplantas, i utbyte får pollinatören nektar och pollen. 

När insekterna får sin föda i form av nektar eller pollen blir pollineringen något som både gynnar växten och vi människor kan skörda frukterna.

Pollinatörer och pollinering i Sverige - Rapport

Pollinatörerna har olika egenskaper och skiljer sig åt till exempel i sitt sätt att söka föda, där några är specialister på vissa växter medan andra är generalister och besöker många olika växtarter. De kan också skilja sig åt när de är aktiva under dygnet, på säsongen och vid olika väderförhållanden.

De olika arterna kompletterar varandra och tillsammans ger det en fullgod pollinering. En god pollinering är därför beroende av en mångfald av pollinatörer.

De vanligaste pollinatörerna i Sverige

I Sverige är det främst insekter som är pollinatörer, exempelvis vildbin och andra steklar, dag- och nattfjärilar, blomflugor och andra flugor samt skalbaggar. De flesta pollinatörer lever vilt i naturen och är så kallade vilda pollinatörer, medan honungsbiet och ett par humlearter odlas. 

Slåttersandbi på sand
Slåttersandbi Andrena humilis. Foto: Krister Hall/SLU Artdatabanken.

Vildbin är en artrik grupp steklar, där humlor ingår. I Sverige finns cirka 300 arter av vildbin av vilka cirka 40 är humlor. Vanliga artgrupper av vildbin är förutom humlor även sandbin och gökbin. Vildbin räknas till insektsvärldens mest effektiva pollinatörer, där humlorna räknas till de viktigaste.

Flertalet arter av vildbin samlar aktivt pollen till föda för sina larver och transporterar därför stora mängder pollen mellan blommor. För att effektivt kunna samla och transportera pollen har många bin, mer eller mindre tät päls, där pollenet fastnar. Andra arter, transporterar pollenet i särskilda anordningar på benen eller som buksamlarbin som samlar pollen med hjälp av en speciell behåring på buken. Vildbin delas upp i solitära och sociala bin beroende på deras livsstrategier. 

De flesta vildbin i Sverige är solitära. Solitära bin bildar inga samhällen. Det innebär att varje hona ensam anlägger boet, lägger ägg och samlar in pollen till sina larver. Solitära bin kan grovt indelas i vår-, försommar-, sommar- och sensommarflygande arter.

Solitärbin

Den största delen av de solitära bina bygger sina bon i sandiga marker utan för mycket vegetation. Andra vildbin använder död ved med insektsgångar eller andra håligheter som vass. Larverna behöver värme och boet anläggs därför ofta på solbelysta och vindskyddade platser.

Flera arter av solitära bin är specialiserade och behöver en eller ett fåtal blommande växtarter, inom flygavstånd från boet. En minskning av variation och mångfald av blommande växtarter kan därför ge stora och direkta konsekvenser för dessa bin. 

Alphumla på gul blomma
Alphumla Bombus alpinus. Foto: Krister Hall/SLU Artdatabanken.

Sociala vildbin

Humlor är sociala (samhällsbyggande) insekter och lever tillsammans i kolonier. En ny koloni startas varje vår då den övervintrande och befruktade humledrottningen vaknar. Humledrottningen börjar då söka föda på vårblommande växter som exempelvis sälg och viden.

Drottningen börjar också leta efter en lämplig boplats, där hon lägger sina ägg i en äggkammare. Äggen som kläcks blir arbetarna som samlar in föda och tar hand om nästa generation larver. Arbetarna och hanarna dör i slutet av sommaren, medan de nya befruktade drottningarna söker övervintringsplatser.

Humlorna har förmåga att föra med sig mycket pollen då de är stora och håriga. De behöver en stor tillgång till blommor och de besöker många olika växter.

Vanliga humlor är mörk jordhumla, hushumla, stenhumla, åkerhumla och trädgårdshumla. På våren är det bara drottningarna som flyger och de är lätta att känna igen.

Hur långt ett vildbi flyger beror på kroppsstorleken, humlor till exempel är stora och kan flyga långt, cirka 1 km från boet. Små arter däremot som havsmurarbi och blomsovarbi flyger endast 150 m. Då är det extra viktigt att det finns tillräckligt med blommor i närheten av boet.

Fjäril på lila blomma
Grönt hedmarksfly (Calamia tridens) på ängsvädd (Succisa pratensis). Foto: Niklas Johansson, SLU Artdatabanken,

Det finns ungefär 2 700 fjärilsarter i Sverige. De delas ofta in i storfjärilar (ungefär dagfjärilar, bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar, nattflyn och mätare) och småfjärilar (bland annat mott, vecklare och malar). Många av fjärilarna är knutna till öppna blomrika marker och svarar snabbt på förändringar i blomrikedom. Det är de vuxna fjärilarna som är blombesökare och dricker nektar, medan fjärilarnas larver äter växter. 

De flesta fjärilarna besöker en rad olika växter, och har en mer eller mindre utvecklad sugsnabel vilken möjliggör intag av vätska. Fjärilar kan förutom nektar nyttja andra födokällor som bladlusdagg, sav från träd och rutten frukt. 

Fjärilslarverna däremot är ofta knutna till en speciell växtart vilket gör dem beroende av just den arten och extra känsliga för avbetning eller slåtter vid ”fel” tidpunkt. Larverna behöver värme för att tillväxa och är därför beroende av öppna miljöer eller gläntor för att värma sig. De flesta fjärilar har en livscykel på ett år, men det finns även två eller fleråriga cykler, detta gör att fjärilspopulationerna kan variera mycket mellan år.

De olika fjärilsarterna flyger vid olika tider på dygnet och vid olika tider på säsongen och eftersom larverna och vuxna fjärilar använder olika växter krävs det en stor mängd olika växtarter med olika blomningstid samt en variation i när markerna betas eller slås för att tillgodose en stor mångfald av fjärilar.

Blomfluga på grönt blad
Långnosig dammblomfluga Anasimyia lineata. Foto: Krister Hall/SLU Artdatabanken.

I Sverige finns det drygt 400 arter av blomflugor i ordningen flugor. Många blomflugor har en färgteckning som liknar stickande insekter som getingar, men kan inte stickas. Blomflugor har bara ett par vingar, medan steklar alltid har två par. Blomflugorna har fått sitt svenska namn av att de är mycket flitiga blombesökare, honorna äter främst pollen för att få i sig proteiner till äggproduktionen, medan hanarna framför allt äter nektar för att få energi till flygningen.

Fullbildade blomflugor har mycket god flygkapacitet och de ses ofta stå still i luften framför blommor. De har korta tungor och besöker därför grunda korg- och flockblommiga växter som kirskål och hundkäx och andra odlade korgblommiga växter i våra trädgårdar. 

De samlar inte pollen till sina larver utan larverna är beroende av olika uppväxtmiljöer och substrat. Det finns arter vars larver lever av multnande växtmaterial i grunda vattensamlingar, andra vars larver är rovlevande på bladlöss. Några är växtätare medan en del är vedlevande och använder håligheter i levande samt döda träd och i död ved.

De flesta larver har mycket tunn hud vilket gör att de är känsliga för uttorkning och de hittas därför oftast i fuktiga miljöer. Dessa livsmiljöer måste finnas på relativt nära avstånd till blomrika marker. Detta gör att mosaikartade miljöer med öppna artrika ytor och skogsmiljöer med död ved om vartannat är särskilt viktiga för blomflugorna.

Värt att notera är att blomflugor vars larver livnär sig på bladlöss bidrar med dubbla ekosystemtjänster, larverna är utmärkta biologiska skadedjursbekämpare medan de vuxna djuren är viktiga pollinatörer.

Humlebagge på lila blomma
Bandad humlebagge Trichius fasciatus och tegelbock Anastrangalia sanguinolenta. Foto: Niklas Johansson /SLU Artdatabanken.

I Sverige finns det cirka 4 500 arter av skalbaggar. Många vuxna skalbaggar besöker blommor och bidrar till pollinering i olika grad. De skalbaggar som söker föda i blommor äter vanligen pollen eller andra blomdelar.

Några familjer av skalbaggar som till exempel blåsbaggar, guldbaggar, pollenbladbaggar och bladbockar har specialiserade mundelar för att äta pollen, men de flesta skalbaggar använder grunda blommor med korta blomkalkar och exponerade pollen för pollen- och nektarsök. 

Hos skalbaggarna är främst larverna som är specialiserade till olika värdväxter, medan de fullbildade skalbaggarna ofta kan påträffas i blommor av flera olika växtfamiljer, särskilt viktiga växter är flockblommiga blommor, samt buskar och träd som hagtorn, rönn och hägg.

Andra arter som är mindre kända som pollinatörer är till exempel spyflugor, getingar och myror. Dessa äter ofta pollen eller försöker komma åt nektar och bidrar på så vis till pollinering. 

Fördjupad studie om blombesökande insekter

Mer om vilka insekter som nyttjar pollen och nektar i Sverige kan du läsa mer om i SLU Artdatabankens studie:  Blombesökande insekter i Sverige.