Miljöfarliga ämnen i vattenmiljön

Bland svenskar i allmänhet svarar fiskkonsumtionen för en stor del av miljögiftsintaget. Vårt genomsnittsintag av PCB och dioxiner kommer till mer än en tredjedel från fisken vi äter. EU:s gränsvärde för dioxin överskrids för fet fisk i vissa delar av Östersjön. Det gäller framför allt lax och strömming som fiskas längs Norrlandskusten. Sverige och Finland har under flera år beviljats undantag från EU:s regler, och fisken får säljas på den inhemska marknaden. Undantaget har nu permanentats.

På Livsmedelsverkets webbplats finns kostråd om fisk. Där ges även rådet att undvika fisk som innehåller höga halter av kvicksilver. Det gäller bland annat abborre, gös och gädda och vissa stora rovfiskar.

Livsmedelsverkets kostråd om fisk (Livsmedelsverkets webbplats)

Bromerade flamskyddsmedel finns i flera olika former och används bland annat i plaster och textilier för att förhindra att produkterna fattar eld. Alla former av bromerade flamskyddsmedel är svårnedbrytbara, men giftigheten (toxiciteten) och hur lätt de ansamlas i miljön varierar.

Halterna av flamskyddsmedel har under de senaste decennierna ökat markant i vår miljö, men vissa börjar nu minska i sillgrissleägg och strömming på några av provtagningsplatserna.

Perfluorerade alkylsyror (PFAAs) är fett- och vattenavstötande och används bland annat till impregneringsmedel, inom elektronikindustrin och som ytbehandlingsämnen i textilier och läderprodukter. Efter användning hamnar kemikalierna i avloppsvatten, slam och avfallsupplag och förs därifrån vidare ut i miljön.

Under 1990-talet rapporterades om exponentiellt ökande koncentrationer av olika varianter av PFAAs i naturen. I sillgrissleägg har halterna av PFOS, tidigare en av de vanligaste varianterna av PFAAs, ökat med cirka 6 procent per år sedan slutet av 1960-talet. Under de senaste åren syns i stället en tendens till minskning, eftersom produktionen av ämnet fasats ut. PFOS är ett så kallat PBT-ämne, vilket betyder att det inte bryts ner i naturen, ansamlas i organismer och har toxisk verkan.

Mer information om Perfluorerade ämnen

Den organiska tennföreningen tributyltenn, TBT, är nu förbjuden men har tidigare använts i båtbottenfärger för att hålla skroven fria från alger och havstulpaner. TBT har hormonstörande egenskaper som påverkar djurlivet i havsmiljön, även i halter så låga att de knappt är mätbara.

Snäckor, musslor och fisk är exempel på organismer som kan påverkas negativt av TBT och andra organiska tennföreningar.

Tillsynsvägledning om skrovsanering av båtbottenfärg

Kemikalieinspektionens information om godkända båtbottenfärger (Kemikalieinspektionens webbplats) 

Om båtbottentvätt av fritidsbåtar (Havs- och vattenmyndighetens webbplats)

Många hav får sitt vatten från flera omkringliggande länder och många miljögifter transporteras över landsgränserna via luften. Därför krävs ett gemensamt arbete för att minska mängden miljögifter som når den marina miljön. Europas hav erbjuder ett brett spektrum av olika ekosystem – allt från stabila djupvatten till dynamiska kustområden. Dessa miljöer fungerar som hem åt närmare 48 000 arter, och även mindre störningar i ekosystemen kan därför få förödande konsekvenser.

Det finns en mängd olika miljögifter som på olika sätt påverkar det marina livet negativt. Trots att många ämnen förbjudits under åren tillkommer ständigt nya vilket gör det svårt att upprätthålla en god överblick över de europeiska havens tillstånd.

Data från Sverige används även i internationella utvärderingar. Under 2012 sammanställde Europeiska Miljöbyrån (EEA) koncentrationen av åtta miljögifter i marina organismer; kvicksilver, bly, kadmium, HCB, lindan, PCB, DDT och BaP. De första sju ämnena är förbjudna att använda, och trots att utsläppen minskat finns de fortfarande kvar i havsmiljöerna på grund av deras persistens och ackumulationsförmåga. Koncentrationen av HCB och lindan bedöms vara relativt låg, medan koncentrationen av kadmium, kvicksilver och bly uppskattas som måttlig enligt EEA:s bedömning. Koncentrationen av PCB och DDT bedöms av EEA som måttlig till hög runt om i Europa.

En generell nedåtgående trend mellan 2003–2012 kan ses för kadmium, bly, lindan, PCB, DDT och BaP i nordöstra Atlanten. I Östersjön finns en nedåtgående trend för lindan och PCB.

Även sjöarna och vattendragen i Europa är utsatta för olika typer av störningar och föroreningar. Många akvatiska ekosystem påverkas av olika föroreningskällor, exempelvis från jordbruket som varje år bidrar till läckage av näring och farliga ämnen från olika typer av gödnings- och bekämpningsmedel.

EU driver en gemensam vattenpolitik för att säkerställa att vatten av god kvalitet finns tillgängligt i alla medlemsländer. Vattendirektivet (WFD) trädde i kraft år 2000 och fastställde då gemensamma regler för bedömning, förvaltning, skydd och förbättring av vattenresursernas kvalitet i hela EU. Målet med direktivet är att alla berörda yt- och grundvatten ska hålla en god kemisk och ekologisk status, vilket innebär vissa krav kring ekologi, kemi, morfologi och vattenmängd. År 2015 hade endast 53 procent av de berörda vattendragen uppnått en god ekologisk status, vilket är långt ifrån målet. Vattenkvaliteten förbättras, men mycket arbete kvarstår.

Trots att målet kring en god ekologisk status går långsamt har Europas sjöar och vattendrag genomgått en stor förbättring under de senaste åren. Utveckling av reningsverk i kombination med minskade utsläpp har lett till en bättre vattenkvalitet än för 25 år sedan. Trots detta återstår fortfarande många utmaningar och över 40 procent av flod- och kustmiljöerna är fortfarande påverkade av utsläpp från jordbruket. Utöver detta är 20–25 procent av alla vattenmiljöer i Europa påverkade av punktutsläpp från exempelvis industrier och reningsverk.

För att upprätthålla en god ekologisk status i Europas sjöar och vattendrag behöver ytterligare åtgärder vidtas. En fortsatt utveckling av reningsverken och ett minskat näringsläckage från jordbruket är nödvändigt för att nå målet om hälsosamma akvatiska ekosystem i Europa.