Frågor och svar om grön infrastruktur

Grön infrastruktur ger positiva ekologiska, ekonomiska och sociala effekter och är en förutsättning för hållbar utveckling. Trots att många åtgärder genomförs går utvecklingen åt fel håll för bevarandet av biologisk mångfald på land och i vatten. Djur och växter behöver kunna röra sig mellan olika livsmiljöer av tillräcklig storlek och kvalitet. En fungerande grön infrastruktur behövs för att bevara och stärka biologisk mångfald och för att naturen ska kunna leverera nyttor för oss människor och våra samhällen, nu och i framtiden.

Varje län har en regional handlingsplan för grön infrastruktur. I handlingsplanerna beskrivs hur länets gröna infrastruktur ser ut och vilka åtgärder som behövs för att stärka och bevara den. Handlingsplanerna är därför viktiga kunskaps- och planeringsunderlag i samhällsplanering, naturvårdsarbete och i exempelvis jord- och skogsbruk. Med en gemensam bild av grön infrastruktur kan olika aktörers insatser samordnas och tillsammans göra större nytta.

Länsstyrelserna har tagit fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur på uppdrag av regeringen. Handlingsplanerna har tagits fram i dialog och samverkan med flera berörda aktörer. I arbetet har även andra centrala myndigheter deltagit, såsom Boverket, Fortifikationsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Sametinget, Skogsstyrelsen, Statens fastighetsverk, Svenska kraftnät, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Trafikverket.

De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur innehåller följande delar:

• En nulägesbeskrivning som beskriver var länets värden i form av biologisk mångfald och ekosystemtjänster finns.
• Länets främsta utmaningar. Här ingår vilka naturvärden som riskerar att gå förlorade eller har potential att utvecklas om rätt insatser genomförs på rätt plats.
• Insatsområden och åtgärder som behövs för att möta utmaningarna. Åtgärderna kan vara av olika karaktär men utgår från redan befintliga regler och processer såsom hänsyn i brukande av mark och vatten, riktade naturvårdsinsatser eller hänsyn i prövning och planering.

De regionala handlingsplanerna bygger på både tidigare framtagna underlag och nya underlag, såsom nya kartskikt.

De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur fungerar som ett samlat kunskaps- och planeringsunderlag för god hushållning med naturresurserna för de aktörer som verkar i, planerar för, förvaltar eller skyddar mark och vatten. Åtgärder som föreslås i handlingsplanerna genomförs i dialog och samverkan med berörda aktörer. Handlingsplanerna kan ligga till grund för:

• Prövning och planering: Handlingsplanerna kan ge stöd vid avvägningar i planering av förändrad mark- och vattenanvändning, exempelvis när en väg ska dras, när en tätort ska byggas ut eller när en skogsbruksplan ska tas fram.
• Pågående mark- och vattenanvändning: Handlingsplanerna kan ge stöd vid rådgivning samt planering av brukande och hänsyn i exempelvis jord- och skogsbruk.
• Naturvårdsinsatser: Handlingsplanerna kan ge stöd för prioritering av riktade naturvårdsinsatser, i form av exempelvis fördelning av sökbara medel, restaureringar samt skydd och skötsel av värdefulla naturområden.
• Kunskapsförsörjning: Handlingsplanerna kan ge stöd till att identifiera var det finns särskilda behov att fortsätta utveckla nya underlag och kunskap. Det kan handla om att inventera, analysera eller beskriva ekologiska funktioner och processer i landskapet.

För att få svar på frågor om den regionala handlingsplanen för grön infrastruktur vänder du dig till din länsstyrelse.

De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur och tillhörande underlag som är färdiga finns tillgängliga på respektive länsstyrelses webbplats. Där finns även det nationella kartverktyget med värdetrakter. På Naturvårdsverkets webbplats finns länkar till respektive länsstyrelses webbplats.

Nationella kartskikt med värdetrakter (Länsstyrelsens webbplats)

Regionala handlingsplaner för grön infrastruktur

Ja, handlingsplanerna ska uppdateras, eftersom det är viktigt att utgå från aktuell kunskap i prövnings- och planeringssammanhang, pågående mark- och vattenanvändning och vid naturvårdsåtgärder. Hur ofta uppdateringen ska ske är i dagsläget inte klart och frågan kommer att tas upp i det fortsatta arbetet med grön infrastruktur.

Alla som verkar i landskapet och påverkar mark- eller vattenanvändningen kan bidra i arbetet med grön infrastruktur. Några av dessa aktörer är: länsstyrelser, kommuner, myndigheter, skogsbrukare, lantbrukare, fiskerinäringen, entreprenörer, intresseorganisationer och allmänheten. Alla aktörer utgör en viktig pusselbit i landskapet som tillsammans bidrar till fungerande nätverk av grön infrastruktur.

Alla kan bidra i arbetet med en grön infrastruktur utifrån sina egna förutsättningar och engagemang. Här är några exempel:

• Planerare kan hjälpa till att binda samman landskapet genom att se till att vägar inte blir barriärer för djur och växter, till exempel med hjälp av ekodukter, viltpassager och vägtrummor.
• Kommunerna kan använda de regionala handlingsplanerna vid framtagandet av översikts- och detaljplaner, vid förvaltning av parker och annan tätortsnära natur och klimatanpassning.
• Lantbrukare kan bidra till grön infrastruktur genom att sköta om och underhålla stenmurar och odlingsrösen, öka andelen buskar och lövträd i brynmiljöer och spara kantzoner mot vattendrag.
• Skogsägare kan bidra till grön infrastruktur genom att göra frivilliga avsättningar. De kan exempelvis bevara lövskog och buskvegetation längs skogsbryn, vattendrag och sjöar så att det bildas spridningskorridorer för land- och vattenlevande arter.
• Entreprenörer som utför skötselåtgärder eller gör skogs- eller grävarbeten kan anpassa metoder så att den gröna infrastrukturen främjas.
• Allmänheten kan bidra genom att rapportera fynd av olika arter till exempelvis Artportalen, odla i sin trädgård och balkong eller sätta upp bihotell.
• Miljökonsulter kan se till att grön infrastruktur-perspektivet får större utrymme i exempelvis tillståndsprocesser genom att visa på värdet av grön infrastruktur vid placering och utformning av tillståndspliktiga verksamheter.
• Fiskerinäringen kan använda skonsamma fiskeredskap för att bevara den biologiska mångfalden.

För exempel på hur olika aktörer kan bidra till en grön infrastruktur, se Naturvårdsverkets film ”Det här kan olika aktörer göra” samt broschyrer.

Kommunikationsmaterial om grön infrastruktur

Artportalen (extern webbplats)

Ja, arbetet med grön infrastruktur är viktigt för att nå de 16 miljökvalitetsmålen som har beslutats av regeringen. Grön infrastruktur förväntas bland annat bidra till att nå miljökvalitetsmålen Ett rikt växt- och djurliv, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Levande sjöar och vattendrag, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Myllrande våtmarker, Storslagen fjällmiljö, God bebyggd miljö och Grundvatten av god kvalitet. Miljökvalitetsmålen ger stöd åt miljöbalkens mål om en hållbar utveckling och ger vägledning kring hur miljöbalken ska tillämpas. Det räcker inte med kortsiktiga åtgärder, utan arbetet med grön infrastruktur är något som behöver göras på lång sikt för att vi ska nå målen.

Sedan år 2020 finns det ett nytt programområde med sju delprojekt om insatser för grön infrastruktur inom Miljömålsrådet. Syftet med det nya programområdet är att myndigheter och andra aktörer ska samverka för att, gemensamt och i snabbare takt, bevara och utveckla grön infrastruktur. Detta krävs för det långsiktiga bevarande av biologisk mångfald och för att miljökvalitetsmålen ska uppnås. 

Arbetet med grön infrastruktur bidrar även till att uppnå internationella mål om bland annat biologisk mångfald samt svenska friluftsmål.

Miljökvalitetsmålen

Miljöbalk (1998:808) (Riksdagens webbplats)

Arbetet med grön infrastruktur har stöd både internationellt, från EU:s strategi för biologisk mångfald och nationellt från riksdag och regering, bland annat genom formuleringar i miljömålsarbetet. Miljöarbetet i Sverige baseras på flera internationella överenskommelser, så kallade konventioner. Den kanske viktigaste för arbetet med grön infrastruktur är konventionen om biologisk mångfald (CBD) som utmynnade i Nagoyaprotokollet och de tjugo Aichimålen vid FN-mötet år 2010. År 2011 beslutade EU-kommissionen om en strategi för biologisk mångfald, med sex strategiska mål, för att uppfylla Aichimålen.

Konventionen om biologisk mångfald

EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 (EU-kommissionens webbplats)

För att leva upp till dessa mål har Sveriges riksdag antagit en strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. I propositionen lyfts satsningen på grön infrastruktur fram som en central del av arbetet med biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv. Regeringen gav sedan i uppdrag till länsstyrelserna att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur och arbetet med handlingsplanerna utgör därför en viktig del i genomförandet av strategin.

Regeringens proposition 2013/14:141. En svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster

Områden som kallas värdekärnor är sammanhängande mindre naturområden med höga naturvärden av en viss naturtyp, exempelvis gräsmark eller tallskog. En värdekärna har förutsättningar för höga naturvärden och en rik biologisk mångfald. Värdekärnors storlek kan variera.

Natur som innehåller höga tätheter av värdekärnor, det vill säga lite större områden med flera värdekärnor och med höga naturvärden, kallas värdetrakter. Länsstyrelserna har tagit fram nationella kartskikt med värdetrakter, vilka finns på länsstyrelsernas webbplats.

Nationella kartskikt med värdetrakter (lansstyrelsen.se)

En viktig utgångpunkt för att besvara denna fråga är att värdetrakter är ett kunskaps- och planeringsunderlag och inte en skyddsform. Om ett område identifieras som värdetrakt påverkas därför inte de formella krav som ställs på mark- och vattenanvändningen i området. Istället finns möjlighet för markägare och andra aktörer att tillsammans planera och genomföra åtgärder som gynnar de värden som finns i värdetrakten och på så sätt bidra till att den biologiska mångfalden bibehålls.

För definitionen av en värdetrakt, se fråga 15 ”Vad är en värdetrakt?”.

Handlingsplanerna har tagits fram på regional nivå eftersom regeringen gav det i uppdrag åt länsstyrelserna. Det finns flera fördelar med att handlingsplanerna har tagits fram på regional nivå och inte nationellt. En av dessa är att Sveriges län är olika och att handlingsplanerna ska spegla dessa skillnader. De regionala skillnaderna beror på olika faktorer som brukandehistorik, geografi, meteorologi, hydrologi, geologi och biologi. En annan fördel är att dialog och samverkan med olika aktörer i landskapet sker på regional, kommunal och lokal nivå, där förståelsen för olika aktörers verksamheter och förutsättningar är störst. Dialog och samverkan med olika aktörer i länen är dessutom avgörande för ett långsiktigt engagemang och för att handlingsplanerna ska leda till konkreta åtgärder för att nå gemensamma mål.

Flera underlag för arbetet med regionala handlingsplaner har tagits fram på nationell nivå. Några exempel är förstudier om geografisk täthet av ädellövträd, tallskogar, granskogar, lövskogar, gräsmarker, våtmarker och en nationell bulleranalys.

Begreppet grön infrastruktur finns inte med i svensk lagstiftning, men arbetet med grön infrastruktur är viktigt för att nå miljömålen och ge stöd åt miljöbalkens mål om en hållbar utveckling. Arbetet med grön infrastruktur baseras på internationella överenskommelser för att bland annat uppfylla åtaganden inom konventionen om biologisk mångfald. Arbetet är även väl integrerat i etappmålen för samtliga landskapsanknutna miljömål och miljömålet om ett rikt växt- och djurliv.

Konventionen om biologisk mångfald

Miljökvalitetsmålen

De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur är inte juridiskt bindande. Handlingsplanerna utgör istället kunskaps- och planeringsunderlag för de bedömningar och avvägningar som sker i samband med fysisk planering och tillämpningen av miljöbalken.

Syftet med grön infrastruktur stämmer väl överens med de avsikter som ligger bakom flera av hänsynsparagraferna i plan- och bygglagen (PBL) och hushållningsbestämmelserna i miljöbalken som båda ska hanteras i den fysiska planeringen. Även om fysisk planering enligt PBL, infrastrukturplanering och prövningar enligt miljöbalken styrs av olika lagstiftning och delvis har olika utgångspunkter finns flera gemensamma drag och bestämmelser och handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett viktigt underlag i de processerna.

Miljöbalk (1998:808) (Riksdagens webbplats)

Plan- och bygglag (2010:900) (Riksdagens webbplats)

Vem som betalar för genomförande av åtgärder för grön infrastruktur varierar mellan olika åtgärder. Arbetet med grön infrastruktur baseras på befintliga styrmedel och resurser. Åtgärder som föreslås i handlingsplanerna ingår i många fall i befintliga processer. Dessutom ger nya kunskapsunderlag bättre förutsättningar för att prioritera rätt insats på rätt plats, vilket i sin tur ger bättre förutsättning för en effektivare användning av tillgängliga resurser.

Utgångspunkten vid genomförandet av åtgärder i handlingsplanerna är att olika aktörer bidrar till arbetet utifrån egna förutsättningar och engagemang. För att underlätta för olika aktörer att bidra i arbetet med att stärka naturvärden i landskapet finns det flera olika stöd, samt kostnadsfri rådgivning som syftar till att bevara, stärka eller återskapa naturvärden. Naturvårdsverket har gjort en sammanställning av några olika stöd och bidrag.

Verktyg som främjar åtgärder för grön infrastruktur (pdf 283 kB)

Grön infrastruktur och ekosystemtjänster är centrala begrepp i EU:s strategi för biologisk mångfald och i den svenska strategin för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. 

EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 (EU-kommissionens webbplats)

Arbetet med grön infrastruktur syftar till att bevara biologisk mångfald och robusta ekosystem i ett klimat som är i snabb förändring. Ekosystemtjänster är de produkter och tjänster som naturens ekosystem ger människan och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet. Grön infrastruktur är med andra ord en förutsättning för att vi människor ska få många av de ekosystemtjänster vi behöver.

Läs mer om grön infrastruktur

Läs mer om biologisk mångfald

Läs mer om ekosystemtjänster

Arbetet med grön infrastruktur är långsiktigt och bygger på kontinuerlig dialog och samverkan med alla som verkar i och påverkar landskapet. Utan samverkan kan vi inte nå målen med hållbara landskap, rik biologisk mångfald och fungerande ekosystem som vi människor, djur och växter är beroende av. Genom dialog och samverkan kan landskapets olika aktörer utifrån sina respektive verksamheter, förutsättningar och ambitioner dela med sig av sin kunskap och få inspiration och underlag för att bidra i arbetet med att stärka grön infrastruktur. Dialog och samverkan är därmed avgörande i arbetet med grön infrastruktur.

Dialog och samverkan sker på många olika sätt och utvecklas ständigt. Länsstyrelserna är oftast de som har rollen att bjuda in till möten och driva samverkansprocessen framåt. Även centrala myndigheter, andra regionala myndigheter, kommuner, privata aktörer och ideella organisationer kan vara den part som driver en process framåt mot ett givet mål.

Dialog och samverkan är ofta resurskrävande på flera olika sätt. Samtidigt är det avgörande att dialog och samverkan fungerar för att nå de uppsatta målen inom arbetet med grön infrastruktur.

Vill du veta mer om samverkan i ditt län, kontakta din länsstyrelse.

Arbetet med regionala landskapsstrategier var en föregångare till arbetet med grön infrastruktur. Grundtankarna är likartade, men grön infrastruktur har en internationell bakgrund med stöd från EU och EU-kommissionen. Satsningen på grön infrastruktur är dessutom mer omfattande, med regionala handlingsplaner för grön infrastruktur, nationell koordinering av Naturvårdsverket, många involverade nationella myndigheter och andra aktörer.

Green Infrastructure (EU-kommissionens internationella webbplats, engelsk text)

De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur och de regionala utvecklingsplanerna (även kallade regionala utvecklingsstrategier) är båda regionala planer, men med olika fokus. De regionala utvecklingsplanerna är en strategi för det regionala tillväxt- och utvecklingsarbetet i ett eller flera län och tas fram av regionerna i respektive län. I de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur beskrivs istället hur länets gröna infrastruktur ser ut och vilka åtgärder som behövs för att stärka och bevara den. Till skillnad från utvecklingsplanerna är det länsstyrelserna som tar fram och utvecklar handlingsplanerna. Bakgrunden till regionala handlingsplaner för grön infrastruktur har också internationellt och nationellt stöd, se fråga 13 ”Vilket nationellt eller internationellt stöd har arbetet med grön infrastruktur?”.

Regional utvecklingsplanering (Boverkets webbplats)

Regional utvecklingsstrategi (Sveriges Kommuner och Regioners webbplats)

Nej, handlingsplanerna påverkar inte det kommunala planmonopolet. Enligt plan- och bygglagen är det kommunernas angelägenhet att planera för huvuddragen i hur mark och vatten i kommunen ska användas och handlingsplanerna ändrar inte på det. De regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur är däremot viktiga underlag som, tillsammans med andra kunskaps- och planeringsunderlag, ska beaktas i kommunalt planarbete. Tanken är att kommunerna ska ha nytta av handlingsplanerna vid bland annat framtagandet av översiktsplaner och detaljplaner och vid planering av åtgärder som stärker den gröna infrastrukturen i kommunen.

Översiktsplanen beskriver hur kommunen, i den fysiska planeringen, avser att ta hänsyn till nationella och regionala mål och planer och program av betydelse för en hållbar utveckling. Den regionala handlingsplanen utgör ett värdefullt stöd vid framtagandet av översiktsplanen, genom att bland annat visa på vilka värden som finns i kommunen och grannkommuner och hur dessa värden kan stärkas och bevaras.

Naturvårdsverket har tagit fram en broschyr som beskriver hur grön infrastruktur kan integreras i översiktsplanearbete.

Broschyr om grön infrastruktur och fysisk planering (pdf 3 MB)

Att områden identifieras som värdetrakter i de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur innebär inget förbud mot att exploatera i områdena. En identifierad värdetrakt utgör ett kunskaps- och planeringsunderlag bland annat i arbetet med grön infrastruktur. Värdetrakter är inte en juridisk skyddsform och innebär inga förändringar av markägares eller verksamhetsutövares rättigheter och skyldigheter.

Identifierade värdetrakter är tänkta att ge stöd för prioriteringar och hänsynstaganden vid olika åtgärder. Detta innebär att ett värdefullt område i en värdetrakt i vissa fall kan komma att värderas högre än om det finns utanför värdetrakten. Det är dock mål och syfte med värdetrakten som bör vara det centrala vid avvägningar i olika beslut. I exempelvis en värdetrakt för ädellövträd bör extra hänsyn tas till ädellövträden, medan i en värdetrakt för vatten bör det istället vara behoven av insatser för att bevara vattnets kvaliteter som är i fokus. I handlingsplanerna finns ibland beskrivet på vilket sätt en värdetrakts värden kan beaktas.

För definitionen av en värdetrakt, se fråga 15 ”Vad är en värdetrakt?”.

Utpekande av värdetrakter innebär i sig inga nya formella krav på förvaltningen av mark och vatten och påverkar på så sätt inte vad man får eller inte får göra på en fastighet. I handlingsplanerna kan det föreslås insatser för att stärka värden inom värdetrakter, vilket åtföljs av dialog och samverkan om hur olika aktörer kan verka tillsammans för att nå gemensamma mål. Utgångspunkten är att markägare, förvaltare och andra aktörer bidrar till arbetet med grön infrastruktur utifrån egna förutsättningar och engagemang.

För definitionen av en värdetrakt, se fråga 15 ”Vad är en värdetrakt?”.

Nej, handlingsplanerna påverkar inte möjligheten till ersättningar och stöd för olika naturvårds¬åtgärder inom befintliga ersättningssystem.

Naturvårdsverket har gjort en sammanställning av några olika stöd och bidrag.

Verktyg som främjar åtgärder för grön infrastruktur (pdf 283 kB)

Grön infrastruktur är en förutsättning för en fungerande renskötsel. En fungerande grön infrastruktur i renskötselområdet upprätthåller viktiga funktioner inom renskötseln såsom bete och betesro, ger renen skydd för väder, vind och insekter samt möjliggör årstidsbunden förflyttning mellan betes- och kalvningsområden.

Grön infrastruktur ur rennäringsperspektiv (Sametingets webbplats)