EU-förordning för att restaurera natur
Det övergripande syftet med förordningen är att bidra till en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologiskt rik och motståndskraftig natur i hela EU. Det ska ske genom återställande av ekosystem, livsmiljöer och arter. Förordningen innehåller tidsatta och bindande mål för hur medlemsstaterna ska förbättra läget för sin biologiska mångfald.
Syftet med lagstiftningen
Läget för den biologiska mångfalden i Europa är allvarligt. Det övergripande målet med förordningen är därför en natur som återhämtar sig, blir tålig för förändringar och rik på biologisk mångfald. Det ska ske genom att återställa ekosystem, naturtyper och livsmiljöer för hotade arter. Restaurerade naturmiljöer kan bidra till att både begränsa klimatförändringen och klara av den bättre. Ekosystem som torvmarker, våtmarker, hav och skogar kan om de är i gott skick, ta bort och lagra stora mängder koldioxid. De kan till exempel jämna ut vattenflöden och är alltså också verktyg för klimatanpassningen. Ett ytterligare syfte med att restaurera natur är att skapa en säkrare livsmedelsförsörjning.
Restaureringsmål och krav
En central del i förordningen är att säkra en gynnsam status för de naturtyper som skyddas enligt bilaga 1 i art- och habitatdirektivet.
De bindande målen gäller både restaurering av miljöer där statusen inte är god, och återskapande av naturtyper i de fall arealen är otillräckligt jämfört med referensvärdet, se längre ner i texten. Om detta inte räcker till för de arter som skyddas av EU’s naturvårdsdirektiv kan det finnas behov av fler åtgärder. I lagstiftningen ingår också att naturtyperna inte ska försämras innan eller efter att restaureringar genomförts.
För naturtyper eller ekosystem som inte omfattas av habitatdirektivet har man i stället satt upp förbättringsmål för ett antal indikatorer. Det gäller bland annat i urbana ekosystem, för pollinatörer och för jordbruksekosystem och skogsekosystem.
Hur lagstiftningen genomförs är upp till varje medlemsland
Att lagen är ett ”ramverk” betyder att den just sätter ramar med syfte, mål för vad som ska uppnås, och hur det ska mätas och rapporteras. Den går däremot inte in på detaljer om hur målen ska nås. Det är något som det blir upp till medlemsländerna att planera för och besluta om, inklusive att göra avvägningar kring lämpliga styrmedel eller ersättningssystem.
Medlemsländerna har från det att förordningen träder i kraft 18 augusti 2024, två år på sig att ta fram en nationell restaureringsplan. När planen är klar kommer det vara tydligare vad som behöver göras för att nå målen. Planerna ska också beskriva hur målkonflikter ska hanteras. I den första versionen av planerna ska de redovisa vilka åtgärder som behövs och planeras för att nå mål 2030. Planerna ska sedan uppdateras efterhand för att förtydliga vad som behövs för att nå målen till 2040 och 2050.
Under 2024 tar Kommissionen fram ett utkast till gemensamt format för vad planerna ska innehålla.
Alla medlemsländer ska följa upp och rapportera hur det går
Även om ambitionen är att så långt som möjligt kunna använda redan etablerade rapporteringssystem och befintliga data, innebär förordningens krav en tydlig ambitionshöjning när det gäller datainsamling och rapportering. Behovet av bättre data gäller också utgångsläget och grundläggande uppgifter om var vi har naturvärden och hur deras bevarandetillstånd är.
Vem ansvarar för vad?
Det är staten Sverige som ska uppfylla förordningen och det är regeringen som avgör hur de vill lägga upp arbetet nationellt. I Sverige har Naturvårdsverket tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk samt Boverket fått ett regeringsuppdrag om att utarbeta ett förslag till nationell restaureringsplan. I uppdraget ingår även att analysera och föreslå nödvändiga författningsändringar till följd av förordningen. Du kan läsa mer om regeringsuppdraget här:
Hur påverkas markägare?
Förordningen berör många samhällsintressen och myndigheter. Många enskilda kommer att beröras. Hur de kommer att påverkas beror på hur Sverige väljer att planera och genomföra de åtgärder som behövs för att nå målen, och hur enskilda sakägare kan ersättas för det de gör, eller kompenseras för sådant de inte kan göra. I och med att Sverige ännu inte påbörjat planeringen av hur förordningen ska genomföras nationellt, går det inte att säga något mer konkret om hur enskilda kan påverkas.
Referensarealer
Referensarealer kan förenklat beskrivas som den areal det behövs av en viss naturtyp för att säkerställa att naturtypen och dess typiska arter ska finnas kvar och vara livskraftiga på lång sikt. Om ett land inte har tillräckligt av en naturtyp för att motsvara referensarealen behöver de arbeta med att återskapa naturtypen. I förordningen finns tidsatta mål även för sådant återskapandearbete. Naturvårdsverket har tillsammans med Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och Havs- och vattenmyndigheten gått igenom och gett förslag på revideringar av de referensarealer Sverige rapporterat in tidigare.
Bakgrund till lagstiftningen
Förordningen ingår som en del i arbetet enligt EU-kommissionens Strategi för biologisk mångfald 2030. Strategin är i sin tur en del i EUs tillväxtstrategi för mandatperioden, EUs gröna giv] och kopplar till också till klimatpaketet Fit for 55.
I strategin fastställdes frivilliga mål för att skydda naturen i EU, men den underströk också att enbart skydd inte kommer att räcka, och att det för att vända förlusten av biologisk mångfald krävs mycket mer för att återställa naturen till god hälsa i hela EU, både i skyddade områden och utanför.
Kommissionen åtog sig därför att lägga fram ett förslag till rättsligt bindande EU-mål för återställande av natur, för att återställa skadade ekosystem, särskilt de som har störst potential att avlägsna och lagra koldioxid och förebygga och minska effekterna av naturkatastrofer.