EU-förordning för att restaurera natur
Syftet med förordningen för naturrestaurering är att återställa ekosystem och livsmiljöer för arter som annars riskerar att försvinna eller dö ut. En mängd olika åtgärder ska leda till en varaktig motståndskraftig natur med rik biologisk mångfald i hela EU. Naturrestaureringsförordningen innehåller tidsatta och bindande mål som gäller alla medlemsstater.
Syftet med lagstiftningen
Läget för den biologiska mångfalden i Europa är allvarligt. Europas natur är på kraftig tillbakagång, och mer än 80 procent av livsmiljöerna är i dåligt skick. Det övergripande målet med förordningen är därför en natur som återhämtar sig, blir tålig för förändringar och rik på biologisk mångfald. Det ska ske genom att återställa ekosystem, livsmiljötyper och livsmiljöer för listade arter.
Restaurerad natur kan bidra till att både begränsa klimatförändringar och öka motståndskraften mot förändringar som ändå sker. Ekosystem som torvmarker, våtmarker, hav och skogar kan om de är i gott skick, fånga in och lagra stora mängder koldioxid. De kan även jämna ut vattenflöden och är alltså också verktyg för klimatanpassningen. Ett ytterligare syfte med att restaurera natur är att skapa en trygg livsmedelsförsörjning.
Restaureringsmål och krav
Förordningen handlar i korthet om att effektiva restaureringsåtgärder ska göras på land och i vatten.
Åtgärderna ska bidra till att nå god miljöstatus i marin miljö och till gynnsam bevarandestatus för de arter och livsmiljötyper som omfattas av habitatdirektivet. De bindande målen om detta gäller både restaurering av områden där tillståndet inte är gott, och återskapande av livsmiljötyper i de fall arealen är otillräcklig jämfört med den gynnsamma referensarealen, se längre ner i texten. Om de åtgärderna inte räcker för arter som skyddas av EU:s naturvårdsdirektiv ska fler åtgärder vidtas för arterna tills tillräcklig kvalitet hos och kvantitet av dessa livsmiljöer har uppnåtts. För marina livsmiljöer enligt förordningens bilaga II gäller liknande krav med delvis förskjuten tidtabell. I lagstiftningen ingår också att livsmiljötyperna inte ska försämras innan eller efter att restaureringar genomförts. Vissa undantag och möjligheter till lättade krav finns, t.ex. vid försämringar orsakade av naturkatastrofer, och om det inte är möjligt att vidta de åtgärder som behövs för att uppnå 100 % av den gynnsamma referensarealen till år 2050 kan 90 % räcka om det är tillräckligt motiverat.
För livsmiljötyper eller ekosystem som inte omfattas av art- och habitatdirektivet eller de marina ekosystemen har man i stället satt upp förbättringsmål för ett antal indikatorer. Det gäller bland annat i urbana ekosystem, för pollinatörer och för jordbruksekosystem och skogsekosystem.
Mål och artiklar
Här kan du läsa mer om förordningens mål och olika artiklar. I videon hör du Conny Jacobson berätta om naturrestaureringsförordningen.
Hur lagstiftningen genomförs är upp till varje medlemsland
Förordningen anger syfte, mål för vad som ska uppnås, och hur det ska mätas och rapporteras. Den går däremot inte in på detaljer om hur målen ska nås. Det är något som det blir upp till medlemsländerna att planera för och besluta om, inklusive att göra avvägningar kring lämpliga styrmedel som till exempel ersättningssystem.
Medlemsländerna har från det att förordningen träder i kraft 18 augusti 2024, två år på sig att ta fram en nationell naturrestaureringsplan. När planen är klar kommer det vara tydligare vad som behöver göras för att nå målen. Planerna ska också beskriva hur målkonflikter ska hanteras. I den första versionen av planerna ska de redovisa vilka åtgärder som behövs och planeras för att nå mål till 2030. Tiden bortom 2032 kan beskrivas översiktligt. Planerna ska sedan uppdateras efterhand för att förtydliga vad som behövs för att nå målen till 2040 och 2050.
Under 2024 och början av 2025 tar Kommissionen fram ett utkast till gemensamt format för vad planerna ska innehålla.
Alla medlemsländer ska följa upp och rapportera hur det går
Även om ambitionen är att så långt som möjligt kunna använda redan etablerade rapporteringssystem och befintliga data, innebär förordningens krav en tydlig ambitionshöjning när det gäller datainsamling och rapportering. Behovet av bättre data gäller också utgångsläget och grundläggande uppgifter om var vi har naturvärden och hur deras tillstånd är.
Om att ta fram en nationell naturrestaureringsplan
Det är staten Sverige som ska uppfylla förordningen och det är regeringen som avgör hur de vill lägga upp arbetet nationellt. I Sverige har Naturvårdsverket tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket samt Boverket fått ett regeringsuppdrag om att utarbeta ett förslag till nationell restaureringsplan. I uppdraget ingår även att analysera och föreslå nödvändiga författningsändringar till följd av förordningen.
Du kan läsa mer om regeringsuppdraget här:
Hur påverkas markägare?
Förordningen berör många samhällsintressen och myndigheter. Många enskilda kommer att beröras. Hur de kommer att påverkas beror på hur Sverige väljer att planera och genomföra de åtgärder som behövs för att nå målen, och hur enskilda markägare kan ersättas för det de gör, eller kompenseras för sådant de inte kan göra. Detta kommer att utredas närmare i arbetet med att ta fram ett första förslag till nationell restaureringsplan.
Referensarealer
Referensarealer kan förenklat beskrivas som den areal det behövs av en viss livsmiljötyp för att säkerställa att livsmiljötypen och dess typiska arter ska finnas kvar och vara livskraftiga på lång sikt. Om ett land inte har tillräckligt av en livsmiljötyp för att motsvara referensarealen behöver de arbeta med att återetablera livsmiljötypen. I förordningen finns tidsatta mål även för sådant återskapandearbete. Naturvårdsverket har tillsammans med Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten gått igenom och gett förslag på revideringar av de referensarealer Sverige rapporterat in tidigare.
Bakgrund till lagstiftningen
Förordningen ingår som en del i arbetet enligt EU-kommissionens Strategi för biologisk mångfald 2030. Strategin är i sin tur en del i EU:s tillväxtstrategi för mandatperioden, EU:s gröna giv, och kopplar också till 55-procentspaketet, Fit for 55.
I strategin fastställdes frivilliga mål för att skydda naturen i EU, men den underströk också att enbart skydd inte kommer att räcka, och att det för att vända förlusten av biologisk mångfald krävs mycket mer för att återställa naturen i hela EU, både i skyddade områden och utanför.
Kommissionen åtog sig därför att lägga fram ett förslag till rättsligt bindande EU-mål för återställande av natur, för att återställa skadade ekosystem, särskilt de som har störst potential att avlägsna och lagra koldioxid och förebygga och minska effekterna av naturkatastrofer.
Förordningen ska också bidra till att EU kan uppfylla sina internationella åtaganden, främst inom konventionen om biologisk mångfald (CBD).