Ozonskiktet
Samhällets utsläpp av ozonförstörande ämnen gör att stratosfärens skyddande ozonskikt tunnas ut. Tack vare åtgärder i Sverige och andra länder har den negativa påverkan av ozonnedbrytande ämnen redan börjat minska.
I stratosfären, 10–50 kilometer över våra huvuden, omvandlar solljuset ständigt en del av luftens syremolekyler till ozon. Därmed bildas det naturliga ozonskiktet, som i sin tur absorberar ultraviolett ljus, UV-B-strålning, från solen.
Om strålningen inte absorberades av ozonskiktet skulle den orsaka stora skador på växter, djur och människor, eftersom UV-B-strålningen kan sönderdela molekyler.
I normala fall lyckas bara en liten del av UV-B-strålningen från solen ta sig ner till jordytan. Men på 1970-talet kom de första varningarna om att människans utsläpp av långlivade freoner (CFC:er), kväveföreningar och andra klor- eller bromhaltiga ämnen kunde tunna ut ozonskiktet. I mitten av 1980-talet visade sig oron vara befogad. Ozonskiktet hade börjat försvagas.
I början av 1990-talet hade ozonskiktets genomsnittliga tjocklek minskat med drygt 2 procent. Mycket tyder nu på att ozonskiktet inte längre minskar och att en återhämtning är på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen.
Även om arbetet med att skydda ozonskiktet har pågått sedan 80-talet och nedbrytningen har upphört, så förväntas skiktet att återväxa först under 2030-talet. Dessutom finns det fortfarande utsläpp som kan försena återväxten. Det är till exempel utsläpp av
- lustgas, som framför allt släpps ut från jordbruksmark då gödsling med kväve omvandlas till lustgas
- freoner (CFC:er), som i dagens Sverige uppstår främst från gammalt isoleringsmaterial när gamla byggnader rivs (tidigare fanns det i gamla kyl- och frysskåp).
Tunnast över delar av polarområdena på våren
Ozonskiktet är allra tunnast över Antarktis. Som en följd uppstår ett ozonhål då solen under våren sätter fart på ozonnedbrytningen med hjälp av det klor och brom som har samlats under vinterhalvåret.
Även över Arktis uppträder emellanåt mycket kraftiga uttunningar av ozonskiktet, men uttunningen under våren 2020 är enligt forskare första gången som det varit frågan om ett regelrätt ozonhål. Eftersom de förutsättningar som gynnar nedbrytningen ökar på grund av att växthuseffekten kyler stratosfären finns en risk för återkommande ozonhål av samma dignitet över Arktis.
Risk för skador
För djurens och människornas del innebär ökad UV-B-strålning fara för ögonskador som exempelvis grå starr, och att immunförsvaret försämras. Människan riskerar även att drabbas av olika former av hudcancer om huden inte skyddas från solens ultravioletta ljus. Den främsta anledningen till att allt fler drabbas av hudcancer är dock troligtvis våra solvanor.
Av ozonuttunningens medicinska effekter har vi ännu inte sett mer än början. Sannolikt kommer effekterna att kulminera först om flera decennier, eftersom både hudtumörer och grå starr ofta behöver lång tid för att utvecklas.
Även växtligheten kan ta skada om det ultravioletta solljuset vid jordytan ökar. Experiment med svensk fjällvegetation har visat att redan en måttlig ökning av den ultravioletta strålningen får flera arter att växa långsammare än normalt.
Forskning visar också att produktionen av växtplankton i Antarktis havsområden har minskat med cirka tio procent på senare år.