Biogena koldioxidutsläpp och klimatpåverkan

Biogena koldioxidutsläpp uppstår när biologiskt material bryts ned, konsumeras av djur och växter eller bränns upp. Detta sker helt naturligt och de naturliga kolflödena, både upptag och utsläpp, är större än den del av kolflödena som människan utnyttjar. Mänskliga aktiviteter påverkar dock de biogena kolflödena. Både genom att till exempel använda biologiskt material till bioenergi, så att det inbundna kolet frigörs och återgår till atmosfären snabbare än det annars hade gjort, men också genom att motverka naturliga skogsbränder, vilket fördröjer utsläpp av biogen koldioxid.

Biobränslen är förnybara bränslen producerade av biomassa och orsakar utsläpp av biogen koldioxid. Skillnaden mellan hållbart producerade biobränslen och fossila bränslen är att det tagit miljontals år för fossila bränslen att bildas medan ny biomassa för biobränslen bildas ständigt. Det innebär att utsläpp av koldioxid från hållbart producerade biobränslen på längre sikt kan anses koldioxidneutrala då koldioxiden som släpps ut vid förbränning hela tiden binds till ny biomassa.

Utsläppen av koldioxid från förbränning av hållbart producerad biomassa förstärker därför inte den naturliga växthuseffekten. Det är ingen skillnad på en koldioxidmolekyl som kommer från förbränning av biobränsle och en som kommer från förbränning av fossila bränslen. För klimatet är det dock mycket bättre att använda hållbart producerade biobränslen än fossila bränslen. Vid förbränning av fossila bränslen släpps koldioxid ut som innehåller kol som togs upp ur atmosfären av växter och annan levande biomassa som fanns för många miljoner år sedan. Det ökar koldioxidhalten i atmosfären, förstärker växthuseffekten och förändrar klimatet.

I Sverige är merparten av den biomassa som förbränns restprodukter från skogsbruket och skogsindustrin. Kolet i restprodukter från skogsbruket skulle ha återgått till atmosfären under 10–20 år om de hade lämnats kvar och brutits ner i skogen istället för att användas som bränsle. Koldioxiden som släpps ut vid förbränning av grenar och toppar bidrar därför inte till klimatpåverkan sett ur detta tidsperspektiv.

Kolet som finns i ett träd har tagits upp ur atmosfären under trädets livstid. En gran avverkas normalt när den är 60–80 år gammal (beroende på om trädet växer i södra eller norra Sverige) medan exempelvis poppel oftast avverkas efter 20–25 år. Vid förbränning av stamved, avlutar, sågspån eller bark från en gran släpps det ut koldioxid i atmosfären som tagits upp under de senaste 60–80 åren och den koldioxiden bidrar därför inte till klimatpåverkan sett ur detta tidsperspektiv. För andra trädslag samt träd som tagits ut vid gallring är tidsperioden kortare. Kortast omloppstid har biobränslen producerade från jordbruksgrödor.

Även vid förbränning av träddelar vars kol delvis togs upp ur atmosfären för omkring 100 år sedan är klimatpåverkan lägre än vid förbränning av fossila bränslen. Förutom restprodukter så kan även användning av andra biobränslen som har producerats på ett hållbart sätt bidra till minskad klimatpåverkan, exempelvis etanol baserad på vete eller träpellets gjorda av energiskog.

För att det inte ska ske något nettoutsläpp av koldioxid vid förbränning av biobränsle ska

• uttaget av biomassa inte överstiga tillväxten
• det ske återplantering av träd eller andra växter som binder koldioxid
• kolförrådet inte minska nämnvärt i mark och växter på lång sikt i det större område där biomassan utvinns
• fossila bränslen inte användas för utvinning, transport eller omvandling av biomassan.

Detta innebär att en viss sorts biobränsle kan ha olika klimatpåverkan beroende på hur och var den har producerats. Hållbar produktion och användning av biomassa ska dessutom inte minska den biologiska mångfalden eller markens långsiktiga produktionsförmåga, försämra kvaliteten hos mark eller vatten eller orsaka skadliga utsläpp av föroreningar. Det är viktigt att känna till biomassans ursprung för att kunna säkerställa att den har producerats på ett hållbart sätt.

Hela tiden pågår tillväxt, avverkning och förbränning av biomassa och samtidigt sker de upptag och utsläpp av koldioxid som processerna leder till. I Sverige tar naturen årligen upp flera tiotals miljoner ton koldioxid ur atmosfären främst genom tillväxten hos träd och andra växter. Den svenska skogens tillväxt är större än uttaget av biomassa från skogen och förlusten av kol genom nedbrytning av växter och annan naturlig avgång av koldioxid, vilket innebär att skogen har ett nettoupptag av koldioxid från atmosfären.

Mer om hållbar bioenergi

Enligt klimatkonventionen ska nettoutsläpp och nettoupptag av koldioxid som sker under kolcykeln i skog och mark följas upp i växthusgasstatistiken för markanvändningssektorn (LULUCF) i det land där biomassan produceras. Om uttaget av biomassa från till exempel skogen är större än tillväxten redovisas det i statistiken för markanvändningssektorn som att kolförrådet i levande träd och andra växter minskar, vilket innebär att det redovisas ett växthusgasutsläpp i denna sektor.

De biogena koldioxidutsläppen från förbränning av biobränsle redovisas därför inte för de andra sektorerna i växthusgasstatistiken eftersom det skulle innebära en dubbelräkning, men däremot finns de biogena koldioxidutsläppen med i statistiken för andra sektorer som information.

Biogen koldioxid kan avlägsnas genom att kombinera biomassaanvändning för energibruk med koldioxidavskiljning och lagring, så kallad bio-CCS eller BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage). Bio-CCS minskar koncentrationen av koldioxid från atmosfären, som leder till att utsläppen inte ökar.

Sverige har en stor potential för bio-CCS då de befintliga utsläppen av biogen koldioxid är stora. De är dessutom koncentrerade till stora anläggningar som befinner sig längs kusten, vilket underlättar frakt till lagringsplatser.

Mer om koldioxidavskiljning och lagring (CCS)