Globala utsläpp av växthusgaser
De globala utsläppen av växthusgaser har ökat stadigt under hela efterkrigstiden, med bara några enstaka nedgångar under perioden. Det är nu avgörande att utsläppen börjar minska i snabb takt.
Enligt Parisavtalets mål ska vi klara av att begränsa den globala medeltemperaturen till långt under två grader och fortsätta sträva efter att hålla ökningen under 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå.
De globala utsläppen fortsätter att öka
Sedan 1970-talet har de globala utsläppen av växthusgaser mer än fördubblats. Den genomsnittliga ökningstakten har varit cirka två procent per år sedan 1970, men med en långsammare ökningstakt under senare år.
Det finns både kort- och långsiktiga processer och händelser som påverkar de globala utsläppen av växthusgaser. På kort sikt kan plötsliga geopolitiska och ekonomiska händelser som till exempel covid-19-pandemin leda till temporära nedgångar i utsläppstrenden. För att minska utsläppen över lång tid krävs strukturella förändringar som också syftar till att uppnå andra samhällsmål samtidigt.
Enligt den senaste rapporten från FN:s miljöprogram, UNEP, var de totala globala växthusgasutsläppen i genomsnitt 54,4 miljarder ton koldioxidekvivalenter mellan 2010 och 2019. Uppskattningar för markanvändningssektorn (LULUCF) för 2021 finns ännu inte tillgängliga. Den initiala uppskattningen av de totala globala utsläppen av växthusgaser (exklusive LULUCF) överstiger utsläppsnivåerna från 2019. Enligt UNEP kan detta innebära att de totala globala växthusgasutsläppen 2021 kommer vara liknande, eller till och med överstiga, 2019 års nivåer, vilket bekräftar den temporära nedgången under covid-19-pandemin.
UNEP:s Emissions Gap Report 2022 (unep.org)
Enligt FN:s klimatpanels, IPCC:s, senaste sammanställning av det aktuella kunskapsläget, behöver de globala växthusgasutsläppen i grova drag halveras till 2030 jämfört med 2019 om vi ska ligga i linje med 1,5-gradersmålet. Runt 2050 behöver de globala koldioxidutsläppen nå netto-noll.
Innan dess behöver utsläppen av koldioxid inklusive utsläpp från förändrad markanvändning ungefär halveras till 2030 för att undvika mycket stora behov av netto-negativa utsläpp i ett senare skede. Utsläppen av koldioxid behöver då minska med cirka 20 miljarder ton till 2030 vilket skulle innebära en minskningstakt på cirka åtta procent per år.
Att de globala koldioxidutsläppen till cirka 2050 behöver vara netto-noll innebär att de kvarvarande utsläppen behöver kompenseras med så kallade negativa utsläpp. Negativa utsläpp innebär att koldioxid aktivt bortförs ur atmosfären, exempelvis genom åtgärder som det koldioxidupptag som sker kopplat till beskogning eller genom teknik för infångning av biogen koldioxid ur rökgaser eller direkt ur omgivningsluft. Ju större utsläppsminskningar och negativa utsläpp som världen kan genomföra i närtid, desto mindre mängd negativa utsläpp behöver vi förlita oss på i framtiden.
FN:s miljöprogram räknar med att de åtaganden som världens länder hittills har lagt fram under Parisavtalet, tar världen mot en temperaturökning närmare 2,4–2,6 grader vid århundradets slut.
Ju längre tid det tar innan de globala utsläppen vänder skarpt neråt, desto svårare blir det att nå temperaturmålen. De närmaste årtiondena kommer att behöva kännetecknas av en snabb global omställning bort från fossila bränslen tillsammans med en rad andra åtgärder som sänker utsläppen av växthusgaser, samtidigt som upptaget av koldioxid kopplat till markanvändningen stärks.
Så ser fördelningen ut bland de största utsläppen
Tillsammans utgör utsläpp från Kina, Brasilien, EU27, Indien, Ryssland, USA, Indonesien och internationella transporter ungefär 55 procent av de totala globala växthusgasutsläppen. Kina står ungefär för en tredjedel av de totala globala växthusgasutsläppen. Utsläpp från EU:s medlemsländer utgör ungefär sex procent av de totala globala växthusgasutsläppen.
För mer information om vilka som är de största utsläppssektorerna, rekommenderas Potsdam Institute for Climate Impact Research databas: