Klimatet i framtiden
Det framtida klimatet bestäms i allt väsentligt av halten av växthusgaser i atmosfären, det vill säga av de utsläpp som skett hittills, de som sker i dag och i framtiden. Fortsatta utsläpp i linje med vad vi har sett under de senaste decennierna skulle ge en uppvärmning långt högre än Parisavtalets mål.
Även om världens länder genomför kraftiga begränsningar av sina utsläpp de närmaste årtiondena kommer jordens klimat fortsätta att förändras för lång tid framåt. Orsaken är att en stor del av växthusgaserna stannar kvar under lång tid i atmosfären och att det kommer ta tid att ta ner dagens mycket stora utsläpp till nivåer som slutar driva på uppvärmningen. Det finns också trögheter i klimatsystemet som gör att delar av det är långsamt med att reagera fullt ut på olika slags påverkan.
Även om utsläppen helt skulle upphöra behöver världshavets temperatur decennier eller rentav sekler för att stabiliseras, och inlandsisarna reagerar ännu långsammare. Först efter hundratals eller kanske tusentals år märks hela effekten av våra utsläpp på jordens klimat.
Datormodeller beräknar
Forskarna beräknar framtidens klimat med datorbaserade klimatmodeller. De mest avancerade modelleringarna tar hänsyn till såväl fysikaliska processer i atmosfären, i haven och vid jordytan, som förändringar i växtlighet och biogeokemi. I så kallade integrerade bedömningsmodeller (IAM) ingår även uppgifter om befolkningsutveckling, teknikval och andra faktorer som ligger till grund för världens utsläpp. Resultaten presenteras i form av scenarier, såsom så kallade Representative Concentration Pathways (RCP) och Shared Socioeconomic Pathways (SSP).
Vissa av scenarierna förutsätter kraftiga och varaktiga utsläppsminskningar, andra innebär kraftigt växande utsläpp, och ytterligare andra intar en mellanställning. Scenarierna är avsedda som verktyg för planering och beslut om utsläppsminskande åtgärder liksom anpassning till klimatförändringar.
Klimateffekter kan ge klimateffekter
Många klimateffekter bedöms förstärka uppvärmningen, men det är svårt att veta när det sker och hur stort bidraget blir. Vissa effekter vet vi mer om än andra, vi vet till exempel att smältande polaris och invandring av buskar och skog på det som idag är snötäckt tundra i Kanada, Ryssland och Skandinavien, kommer att minska solljusets reflektion från jordytan. Ett fenomen som successivt bidrar till att förstärka temperaturökningen. Detta betecknas som ”återkopplingsmekanismer” i klimatsystemet (”positiva återkopplingar” när konsekvensen blir en förstärkning, det finns också återkopplingar som istället ger en dämpning – ”negativa återkopplingar”).
Djuphavet kommer under flera sekler att fortsätta ta emot och lagra koldioxid. Men havsvattnets upptag beräknas inte kunna hålla jämna steg med dagens omfattande utsläpp. På sikt kan många av dagens stora kolförråd försvagas vilket skulle frigöra mer koldioxid liksom metan och ytterligare öka uppvärmningen.
Tippningspunkter
Återkopplingsmekanismer kan leda till abrupta förändringar i jordsystemet när en tippningspunkt passeras (på engelska talas det om ”tipping points”) och en del av klimatsystemet ”tippar” från ett jämviktsläge mot ett annat. En havsström som stannar av eller byter riktning kan vara exempel på detta. Ju mer klimatförändringarna begränsas, desto mer begränsas också risken för att tippningspunkter passeras.
Detta hör till vad vi kan vänta oss
Fortsatt uppvärmning
Hur mycket mer världen kommer värmas upp beror på hur stora utsläppen framöver kommer att vara, och på hur kraftfullt klimatet kommer reagera på dem, det vill säga hur stor den så kallade klimatkänsligheten (climate sensitivity) visar sig vara. Osäkerheten om klimatkänsligheten handlar framför allt om magnituden av återkopplingsmekanismerna. FN:s miljöorgan UNEP har i sin senaste bedömning från 2023 uppskattat att nuvarande styrningsbeslut i världens länder skulle leda mot ungefär tre graders uppvärmning mot slutet av århundradet, jämfört med förindustriell temperatur. För en rimlig chans att kunna klara Parisavtalets temperaturmål om en global uppvärmning på långt under två grader, och helst inte mer än 1,5 grad, behöver världens länder höja ambitionerna mycket kraftigt.
Stigande havsyta
Havsytans genomsnittliga nivå kommer att fortsätta att stiga under 2000-talet – och även bortom år 2100, hur mycket beror av utsläppsutvecklingen, och stora osäkerheter kring processer i inlandsisarna. Med mycket låga framtida utsläpp visar scenarier på en havsnivåhöjning på 0,28–0,55 meter till år 2100 i förhållande till 1995–2014, medan mycket stora framtida utsläpp ger scenarier om 0,62–1,01 meter till år 2100 i förhållande till 1995–2014. Möjliga ännu högre höjningar diskuteras samtidigt också av IPCC, osäkerheterna handlar inte minst om hur de antarktiska inlandsisar som vilar på mark under havsytan kommer att svara på uppvärmningen. Nivån kommer även fortsätta stiga efter 2100, hur mycket beror av utsläppsutvecklingen. En havsnivåhöjning uppåt 2 meter år 2100 och 5 meter år 2150 kan inte uteslutas om de framtida utsläppen skulle bli mycket stora.
Påverkan på haven
Haven fortsätter att värmas upp under 2000-talet. Värme förväntas överföras från ytvattnet till djupare vatten och påverka havscirkulationen. Syresättningen antas försämras bland annat till följd av minskad omblandning (ökad stratifiering).
Förändringar i nederbörd
Nederbördsmönstren kommer att fortsätta ändras med generellt starkare kontraster mellan blöta och torra regioner. Stora regionala och lokala variationer ryms även fortsatt inom trenden. Även nederbördsextremer förväntas ändras med exempelvis fler och mer intensiva skyfall i de flesta tempererade landområden och i tropikerna.
Is, snö och frusen mark på tillbakamarsch
Fortsatta minskningar av havsisutbredningen i Arktis förväntas. Ju högre uppvärmningen framöver blir, desto mer ökar risken för att den arktiska oceanen på sikt blir isfri på sensomrarna. Den globala glaciärvolymen kommer också att fortsätta att minska liksom utbredningen av permafrost – det sistnämnda innebär en risk för stora kolavgångar till atmosfären (ett exempel på en återkopplingsmekanism). I tillägg till detta minskar också snötäckets utbredning.