Rovdjursförvaltning
Rovdjursförvaltningen i Sverige ska vara adaptiv och baseras på ny kunskap och erfarenhet. Naturvårdsverkets ansvar är bland annat att se till att rovdjuren har en gynnsam bevarandestatus.
Det finns olika verktyg i förvaltningsarbetet för att säkerställa att arterna har en gynnsam bevarandestatus. Inventeringar, licensjakt, skyddsjakt, miniminivåer, referensvärden, och förvaltningsplaner är några av de viktigaste.
Rovdjursstammarna ska finnas i Sverige
Riksdagen har slagit fast att de stora rovdjuren björn, järv, lodjur, varg och kungsörn hör hemma i den svenska naturen. Rovdjuren ska kunna finnas i eller återvända till sina naturliga utbredningsområden. Samtidigt ska tamdjurshushållningen inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. För att detta ska uppnås kan viltstammarna behöva begränsas med jakt. I renskötselområden ska utbredningen begränsas så att påverkan på renskötseln inte blir för stor.
Jakt på rovdjur
Jakt på stora rovdjur kan bedrivas som licensjakt eller som skyddsjakt.
Så sätts målen
För att en art ska klassas som långsiktigt livskraftig måste det finnas tillräckligt många individer av arten, men också tillräckligt stora områden med rätt sorts natur. När man sätter målen för olika arter gäller det att väga in samspelet med andra djur och med samhället i stort.
Länsstyrelserna inventerar rovdjuren för att veta hur många som finns. Inventeringarna ligger till grund för vilka mål som sätts och vilka förvaltningsåtgärder som kan bli aktuella. Målen kan uttryckas både i antalet djur och som antalet föryngringar per år, det vill säga antalet honor som föder ungar. Det som räknas är familjegrupper som konstaterats vid inventeringarna. Det finns också mål för de olika arternas utbredning.
Förvaltningsplaner för rovdjur
Naturvårdsverket ansvarar för de nationella förvaltningsplanerna som anger mål och ramar på en mer övergripande nivå. Länsstyrelserna har ansvaret för att, tillsammans med länens viltförvaltningsdelegationer, tar fram planer för den regionala nivån. I de nationella förvaltningsplanerna anges nationella mål för rovdjuren. Målen innefattar både övergripande politiska mål och preciserade mål för förvaltningen. På regional nivå kan förvaltningsmål formuleras. För att veta vad som är rimliga förvaltningsmål är det viktigt att skapa en bra dialog mellan dem som bor i rovdjursområden, myndigheter och olika intresseorganisationer. De regionala viltförvaltningsdelegationerna och det nationella rådet för rovdjursfrågor bidrar till det.
Beslut om licensjakt på rovdjur delegeras till länen
Naturvårdsverket kan delegera rätten att fatta beslut om licensjakt till länsstyrelsen, om förutsättningarna för licensjakt är uppfyllda.
Beslut om skyddsjakt på rovdjur delegeras till länen
Naturvårdsverket har delegerat rätten att fatta beslut om skyddsjakt på rovdjur till länsstyrelserna enligt riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning.
Referensvärden för rovdjur
Referensvärdet anger det lägsta antalet individer av en rovdjursart som ska finnas i Sverige. Riksdagen anger intervall för referensvärden och Naturvårdsverket har i uppdrag att precisera referensvärdet för varje rovdjursart.
Fakta om referensvärden
Rovdjurens bevarandestatus rapporteras till EU vart sjätte år enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Populationen behöver vara större än referensvärdet för att en aktiv förvaltning ska vara möjlig. Om populationen ligger för nära referensvärdet blir marginalen för liten och det finns risk att arten inte har gynnsam bevarandestatus och utrymmet för en aktiv förvaltning minskar.
Beskattningsmodeller
För att beslut som rör jakt på rovdjur ska uppfylla de rättsliga kriterierna är det viktigt att de vilar på en solid vetenskaplig grund. Naturvårdsverket använder sig av etablerade statistiska modeller för att göra årliga prognoser för hur olika nivåer av jakt kan komma att påverka de olika rovdjurspopulationerna. Dessa, så kallade beskattningsmodeller, används av Naturvårdsverket och Länsstyrelserna som underlag för att fatta beslut som rör jakt på stora rovdjur.
Vid en översyn av arbetet med beskattningsmodeller har man förtydligat hur modellerna ska utformas för att kunna användas optimalt i förvaltningen. Här har också en utvärdering av tidigare års beskattningsmodeller utförts. Du kan läsa mer om resultatet från detta arbete i följande PM.
Utformning av framtida beskattningsmodeller för stora rovdjur (pdf 452 kB)
Frågor och svar
Vad är en beskattningsmodell?
Modellerna finns till för att avgöra vad som är lämpligt jaktuttag (beskattning), för att säkerställa att populationen av en rovdjursart inte understiger uppsatta referensvärden vid inventeringen. Jaktuttaget avser i detta fall både licensjakt och skyddsjakt. Referensvärdet har fastställts för varje art och får inte underskridas vid tidpunkten för de årliga inventeringarna. Övrig tid på året är kunskapen om antalet djur mer osäker.
Hur hänger beskattningsmodellerna ihop med beslut om licensjakt?
Alla stora rovdjur är strikt skyddade både genom EU-direktiv och enligt svensk lag. Det är möjligt att göra undantag från det strikta skyddet genom myndighetsbeslut om skyddsjakt eller licensjakt. Det ställs mycket höga krav på sådana beslut. När det gäller licensjakt krävs bland annat att jakten bedrivs under strikt kontroll, att enbart ett begränsat antal djur fälls och att det antal djur som fälls inte riskerar gynnsam bevarandestatus för arten. Beskattningsmodellerna är ett viktigt verktyg inför beslut om licensjakt på stora rovdjur. Genom beskattningsmodeller kan myndigheterna undersöka licensjaktens effekt på framtida populationsstorlek och hur den förhåller sig till de uppsatta referensvärdena. På så sätt ges myndigheterna möjlighet att fatta beslut som uppfyller de juridiska förutsättningar som gäller för jakt på stora rovdjur. Ett beslut om jakt kan överklagas till förvaltningsdomstol som kan stoppa jakten om domstolen anser att det finns brister i beslutet, till exempel om antalet djur som omfattas riskerar gynnsam bevarandestatus. Myndighetsbesluten om licensjakt behöver stå sig i domstol för att jakten ska kunna genomföras och vara ett verktyg i rovdjursförvaltningen.
Vilken tid på året gäller beskattningsmodellen för?
Under ett år varierar antalet individer av våra stora rovdjur. Allra flest är de under våren när de finns nya kullar av ungar. Strax innan reproduktionen är populationen som minst. Varje år dör djur av olika anledningar.
Inventeringsperioden varierar mellan de olika arterna men resultatet som vi fastställer (som avser tiden i början av inventeringsperioden) är det som ska användas i beskattningsmodellen. För till exempel varg överlappar inventeringsperioden och tidpunkten för eventuell licensjakt och inventeringsresultatet avser populationens storlek innan jaktens start. För lodjur sker eventuell jakt efter det att inventeringen är avslutad.
Varför utgår man inte från den tidpunkt på året då antalet djur är lägst?
Naturvårdsverkets sammanvägda bedömning är att det mest rimliga är att modellerna även fortsättningsvis relateras till den tidpunkt på året när vi har den säkraste informationen, det vill säga i början av inventeringsperioden. Detta är den tidpunkt som det officiella inventeringsresultatet avser, och därmed det enda mått på populationsstorleken där vi har upprepade mätdata (och därmed också minst osäkerhet).
I de vetenskapliga utvärderingar och modeller som ligger till grund för de beslutade referensvärdena för respektive arts populationsstorlek, har också data från inventeringens tidpunkt på året använts som ingångsparametrar.
Det innebär att referensvärdena är satta med beaktande av hur inventeringen utförs i relation till den inomårsvariation som finns gällande antal individer i populationen.
Varför behöver man en population som är högre än referensnivån?
En central fråga inom rovdjursförvaltningen handlar om hur man ska behandla osäkerheter (såväl biologiska som statistiska) och risknivåer. I detta sammanhang avses risken att en populations storlek hamnar under referensvärdet.
Naturvårdsverket anser att det är nödvändigt att använda en rimlig säkerhetsnivå i beskattningsmodellerna, där man tar hänsyn till såväl juridiska ramar som biologiska och statistiska osäkerheter. Detta resonemang medför alltså att populationen i medeltal, över tid, kommer att behöva ligga över referensvärdet för att säkerställa att referensvärdet inte underskrids vid inventeringen. Detta är en förutsättning för att man ska kunna bedriva en hållbar, regional och adaptiv förvaltning.
Varför utgår inte alltid modellerna från länen så att de kan användas länsvis?
Vid utformningen av beskattningsmodellerna måste man balansera behovet av resultat som är användbara ur ett förvaltningsperspektiv och modellernas krav på datamängd för att leverera statistiskt robusta resultat. Olika geografiska upplösningar bör därför användas beroende på art och område.
Hur får jag reda på vad modellerna kommit fram till?
Modellerna presenteras i form av årliga rapporter på SLU Viltskadecenters webbplats:
Resultaten är viktiga för länsstyrelserna som får fatta vissa jaktbeslut. Därför bjuder Naturvårdsverket och forskarna som arbetar med modellerna in rovdjurshandläggarna på länsstyrelserna till årliga seminarier i samband med att beskattningsmodellerna presenteras.
Miniminivåer
Miniminivåer motsvarar referensvärden på regional nivå. En miniminivå anger det lägsta antalet för en rovdjursart på länsnivå. De samlade miniminivåerna får inte understiga de nationella referensvärdena.
Miniminivåerna för björn, varg, järv och lodjur utgår från de befintliga föryngringar som finns för arterna. Att miniminivåerna minst motsvarar de nationella referensnivåerna för arterna är ett sätt att säkerställa att de nationella målen inte underskrids, det vill säga att miniminivåerna ligger inom ramen för de nationella målen. Miniminivåerna ses över minst vart femte år.
För att tillgodose de politiska målen för rovdjursförvaltningen bedömer Naturvårdsverket att miniminivåerna bör hållas på en sådan nivå att förvaltningen inte försvåras utan att gynnsam bevarandestatus för rovdjuren äventyras.
Nationella rovdjursrådet
Det nationella rovdjursrådet stöttar Naturvårdsverket i genomförandet av rovdjurspolitiken. Rådet består av representanter för jägar- och naturorganisationer, brukarorganisationer, Viltskadecenter och länsstyrelserna. Rådet har funnits sedan 2002.
Ledamöter
Ordförande
Naturvårdsverket
Övriga ledamöter
Benny Gäfvert, Världsnaturfonden WWF
Gunnar Glöersen, Svenska Jägareförbundet
Tobias Hjortstråle, Skogsindustrierna
Solveig Larsson, Jägarnas Riksförbund
Magnus Orrebrant, Svenska Rovdjursföreningen
Lennart Nordvarg, Länsstyrelsen
Peter Helander, Förbundet Svensk Fäbodkultur
Isak Isaksson, Naturskyddsföreningen
Anders Wetterin, Lantbrukarnas Riksförbund
Jenny Wik Karlsson, Samernas Riksförbund
Jens Frank, Viltskadecenter
Johan Varenius, Sveriges Jordägareförbund
Nordiskt samarbete i rovdjursförvaltningen
Genom en statssekreteraröverenskommelse mellan Finland, Norge och Sverige från 2011 har länderna enats om att samarbeta i frågor kring stora rovdjur. Samarbetet gäller såväl forskning, inventering och förvaltning. Bland annat använder Sverige och Norge sedan flera år tillbaka gemensamma databaser för rovdjursinventering och allmänhetens rapporter av stora rovdjur. Vid årligt återkommande arbetsmöten mellan ansvariga myndigheter, har det beslutats att intensifiera samarbetet specifikt kring förvaltningen av varg och järv. Myndigheterna i de tre länderna har därför tagit fram gemensamma ramverk för arbetet med dessa arter.
Det här gäller
Det finns särskilda bestämmelser kring skyddsjakt och jakt på olika djur. Här kan du hitta information om vilka regler som gäller, vilka vapen och fångstmetoder som är tillåtna samt vilka tider det är tillåtet att jaga.