Mål för viltstammarna
Det övergripande målet är att alla djur som naturligt lever här ska finnas kvar på lång sikt i livskraftiga bestånd. Samtidigt är det viktigt att ta hänsyn till fler aspekter i arbetet med viltförvaltning.
För att en art ska klassas som långsiktigt livskraftig måste det finnas tillräckligt många individer av arten, men också tillräckligt stora områden med rätt sorts natur. När man sätter målen för olika arter gäller det att väga in samspelet med andra djur och med samhället i stort. För det krävs kunskap.
Klövviltet är en viktig resurs
Klövviltet är en viktig resurs i samhället. Klövviltsförvaltningen genomförs i första hand regionalt eller lokalt. På den lokala eller regionala nivån kan det finnas mål för förvaltningen. För vildsvin finns även en nationell förvaltningsplan.
Mål för älg
Älgen förvaltas regionalt. I varje län finns det ett antal älgförvaltningsområden där mål för förvaltningen av stammen sätts, till exempel avskjutningsmål. Mer information om mål för älgförvaltningen finns på respektive länsstyrelses webbplats.
En livskraftig älgstam
En livskraftig älgstam av hög kvalitet har hög produktion med höga kalvvikter där äldre älgtjurar ingår som en naturlig del av populationen. Detta utifrån de regionala ekologiska förutsättningarna. Vidare har inte sjukdomar en påtaglig påverkan på den lokala älgstammens livskraftighet. Lämpliga förvaltningsindikatorer för målsättningen är andel tjurar i den vuxna populationen, reproduktion per hondjur och kalvvikter.
Det är också viktigt att älgstammen är i balans med betesresurserna. Det betyder att stammens antal ska anpassas till de målsättningar som finns för skogens utveckling och förutsättningar för biologisk mångfald inom området. Underlag för lämplig avskjutningsnivå är även antalet trafikolyckor med älg, skador på gröda och förekomst av stora rovdjur.
Naturvårdsverket bedömer samtidigt att uppsatta mål inte kan nås enbart genom jakt utan att en anpassning av skogsbruket för ökade fodermängder också är ett nödvändigt verktyg för att nå målen.
Uppföljning av mål inom älgförvaltning - redovisning av regeringsuppdrag (pdf)
Rovdjursstammarna i Sverige
De stora rovdjuren björn, järv, lodjur, varg och kungsörn hör hemma i den svenska naturen. Det slog riksdagen fast i sitt beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik 2001 och det gäller även med dagens rovdjurspolitik. Rovdjuren ska kunna finnas i eller återvända till sina naturliga utbredningsområden, men i renskötselområden ska utbredningen begränsas så att påverkan på renskötseln inte blir för stor. Länsstyrelserna inventerar rovdjuren för att veta hur många rovdjur som finns. Inventeringarna ligger till grund för vilka mål som sätts och vilka förvaltningsåtgärder som kan bli aktuella. Ett exempel på en förvaltningsåtgärd är licensjakt.
För att undvika påtagligt försvårad tamdjurshållning och ta socioekonomisk hänsyn kan rovdjursstammarna behöva begränsas med jakt.
Mål för rovdjur
I förvaltningsplanerna anges nationella mål för rovdjuren. Målen innefattar både övergripande politiska mål och preciserade mål för förvaltningen. De preciserade målen är ett stöd för att se vad åtgärderna som förvaltningen genomför bör leda till för att de övergripande målen ska kunna nås. På regional nivå kan förvaltningsmål formuleras. För att veta vad som är rimliga förvaltningsmål är det viktigt att skapa en bra dialog mellan dem som bor i rovdjursområden, myndigheter och olika intresseorganisationer. De regionala viltförvaltningsdelegationerna och det nationella rådet för rovdjursfrågor bidrar till det.
Målen kan uttryckas både i antalet djur och som antalet föryngringar per år, det vill säga antalet honor som föder ungar. Det som räknas är familjegrupper som konstaterats vid inventeringarna. Det finns också mål för de olika arternas utbredning.
Regeringens proposition "En hållbar rovdjurspolitik" från 2013
Hotad art eller inte
Naturvårdsverket arbetar med att skydda den biologiska mångfalden och genomför åtgärder för hotade arter. När en bedömning ska göras om vilken status en djurart har, till exempel om den är hotad eller om den har gynnsam bevarandestatus, räcker det inte med en viss populationsstorlek, det vill säga hur många det finns av en art. För att en art ska anses ha gynnsam bevarandestatus krävs att uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö.
Kunskap ger rätt behandling
Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter måste ha kunskap för att ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Vi får kunskap om tillståndet i miljön genom att inventera naturen: hur stort antal det finns av en viss art och i vilka områden arten finns. Kunskap får vi också genom att övervaka miljön: vi följer utvecklingen genom återkommande undersökningar och ser trender.
Resultaten från inventeringarna av rovdjur är viktiga underlag för bedömning av artens status men också för fördelningen av medel till skadeförebyggande åtgärder och ersättningar för uppkomna skador. De är också viktiga underlag inför Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas beslut om olika typer av jakt. Det är länsstyrelserna som ansvarar för inventeringarna.