Nationell förvaltningsplan för storskarv

En stor del av konflikten gällande storskarven handlar om konkurrens om fisk. Det är väl känt att storskarv äter stora mängder fisk. Generellt verkar påverkan från storskarv på fiskpopulationer små i friska ekosystem. Påverkan syns tydligare på lokala redan hotade och svaga fiskbestånd. 

I de områden där påverkan konstaterats bör det finnas utrymme att öka jakten. Den slutliga avvägningen måste dock göras på regional nivå, där lokalkännedomen är större.

Påståenden har inkommit om att arten inte skulle vara naturligt förekommande. Storskarven skulle komma från Kina och därmed inte förekomma naturligt i vår fauna. 

Naturvårdsverket delar inte den uppfattningen. Förvaltningsplanen tydliggör ett resonemang för att förklara vår ståndpunkt. Förhoppningen är att frågan därmed kan få mindre proportioner i den framtida debatten. Storskarv är inte en invasiv främmande art vilket medför att EU:s naturvårdsdirektiv ska följas fullt ut.

De båda underarterna, carbo och sinensis (mellanskarv) är mycket svåra att skilja åt. Underarterna behandlas därför lika när det gäller förvaltningen. De benämns ”storskarv” i dokumentet utom när det är av särskild vikt att skilja underarterna åt.

För att möjliggöra en mer adaptiv och ekosystembaserad förvaltning av storskarv har kunskapen om storskarvens predation och födosök bedömts behöva öka. Nuvarande kunskap har därför sammanställts rörande storskarvens roll i ekosystemet och dess effekter på fiskbestånden. Vidare har också kunskapsbrister inom området identifierats. Arbetet med detta har gjorts av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) efter överenskommelse med Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Kunskapssammanställning storskarv (pdf)

I enlighet med Sveriges åtaganden och regeringens preciseringar av miljömålen ska naturligt förekommande arter ha en gynnsam bevarandestatus i Sverige.

Storskarven har under de senaste decennierna utökat sitt utbredningsområde i Sverige och Europa och populationstillväxten har varit kraftig och lik den för många andra stora fågelarter (vissa gäss, flera rovfåglar, trana, sångsvan etc.). 

Naturvårdsverket gör bedömningen att arten uppfyller kriterierna för gynnsam bevarandestatus. Storskarven torde under överskådlig framtid inte vara i behov av ytterligare skydds- eller bevarandeåtgärder. Det är därför inte aktuellt att sätta upp några specifika mål för artens populationsstorlek. 

Processen att fatta skyddsjaktbeslut har ibland uppfattats som arbetskrävande och onödigt komplicerad. Naturvårdsverket hoppas att förvaltningsplanen ska ge viss vägledning i processen.

Enligt rådande lagstiftning är det inte tillåtet att bedriva en populationsreglerande jakt som är frånkopplad skadebilden.

Rapporteringen visar att det sällan är mer än 50 procent av antalet storskarvar som tilldelas i länsstyrelsens skyddsjaktsbeslut som fälls. Då problematiken tycks ligga i att jakten inte utövas i den omfattning som tillåtits, är det tveksamt om en ökad tilldelning av skarvindivider och underlättande av beslut för skyddsjakt skulle få önskad effekt. Skyddsjakten anses dock fylla en viktig funktion som förebyggande skrämselåtgärd oavsett antalet fällda individer.

Det finns även svårigheter i samordning av skyddsjakten i de fall då jaktområden delas mellan flera län. Att komma till rätta med samordningen skulle eventuellt bidra till ökad verkställighet för besluten.

En bedömningsgrund vid beslut om skyddsjakt är om allvarlig skada uppstått eller riskerar uppstå på egendom eller i form av till exempel minskad inkomst. Hur detta ska bedömas finns vidare beskrivet i Naturvårdsverkets riktlinjer för skyddsjakt och baseras på en vägledning från EU om Art och habitatdirektivet.

Naturvårdsverkets riktlinjer för beslut om skyddsjakt

En annan bedömningsgrund är skydd av växter och djur, exempelvis om allvarlig påverkan på fiskpopulationer kan uppstå. För båda fallen gäller att det ska finnas dokumentation om skada eller påverkan. Saknas sådan dokumentation kan beslut ändå fattas om det finns utlåtande från oberoende sakkunnig eller kriterierna i EU:s vägledning för undantag från Fågeldirektivet uppfylls.

Jägaren kan rapportera det som fällts under allmän jakt eller jakt vid enskilds initiativ via Viltdata, vilket är en webbaserad databaslösning som drivs av Svenska Jägareförbundet. Rapporteringen följs upp av Svenska jägareförbundets jaktvårdskonsulenter. Det är av stor vikt att särskilja rapporteringen via Viltdata vid skyddsjakt på enskilds initiativ från den återrapportering som görs till länsstyrelserna vid länsstyrelsens beslut om skyddsjakt. 

Avskjutningsstatistiken används som underlag när den årliga avskjutningen sammanställts. 

Viltdata

Kunskapsunderlag i form av uppföljning av förvaltningsåtgärder, övervakning av storskarvens populationsstatus och utbredning samt övervakning av fiskbestånden finns i varierande grad idag och behöver förbättras.

Det är till exempel idag svårt att se i vilken omfattning skyddsjaktbesluten verkställs och vilka effekter besluten om skyddsjakt har haft på det som beslutet avsåg att skydda, exempelvis fiskbestånden. Underlaget till den rapportering som Sverige gör till EU behöver förbättras, liksom återkopplingen från nationell till regional nivå.