Jätteloka
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) är storväxt och kan bilda mycket stora och täta bestånd. Dess växtsaft kan i kombination med solljus orsaka svåra blåsor på huden.
Status i Sverige
Växten förekommer i Sverige och har stor spridning. Jätteloka är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.
Frågor i specifika fall?
Naturvårdsverket kan ge generell vägledning och information, men svarar inte på frågor om specifika fall. Vänd dig till din länsstyrelse om du behöver råd för en specifik situation där du bor.
Rapportera fynd av jätteloka
Om du hittar jätteloka i naturen är det bra om du rapporterar det till Artportalen via
När du rapporterar behöver du skicka med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.
Så bekämpar du jätteloka
Jätteloka är med på EU:s förteckning över invasiva arter, så som markägare måste du ta bort den om den finns på din mark. Här får du veta hur jättelokan ser ut, var den växer och framför allt vad du ska tänka på om du behöver bekämpa den.
Hindra spridning av jätteloka i svensk natur
Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort fröställningar kontinuerligt under många år till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Det är viktigt att se till att fröställningarna inte lämnas kvar i området.
Använd alltid skyddskläder och glasögon, då du kan få hudskador av växtsaften. Andra metoder är rotkapning och uppgrävning som bör upprepas flera gånger per säsong. Det går också att kväva växten genom att täcka marken på våren. Hantera växtavfall och jord som kan innehålla frön så de inte sprids vidare.
Effektivast är att bränna blom- och fröställningarna. Delar av stam och blad kan lämnas på marken eller i kompost. Är det en liten mängd kan det läggas i hushållsavfallet, är det mycket så hör med din kommun om du får bränna trädgårdsavfall i egen regi eller om de tar emot växtmaterial för förbränning vid återvinningscentralerna.
Endast i undantagsfall bör det komposteras. Blöt i så fall ner plantorna och lägg dem i en sluten plastpåse för att ruttna. Använd täckta komposter så att fragment inte kan blåsa iväg och bidra till nyetableringar.
Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark.
Metodkatalog för bekämpning av stora bestånd
Metodkatalogen är en hjälp när du ska välja metod för bekämpning av invasiva främmande växter. Metoderna är utvärderade utifrån ett antal aspekter och katalogen ger en överblick över olika metoder och deras för- och nackdelar.
Möjliga effekter
Jätteloka påverkar den biologiska mångfalden negativt då den snabbt breder ut sig och kväver övrig vegetation. Framförallt örter påverkas negativt då upp till 80 procent av solljuset kan absorberas av jätteloka. Dess förmåga att kväva annan vegetation kan också påverka jorderosionen utmed vattendrag, vilket i sin tur kan leda till ändrade flöden och ökad sedimentation nedströms i vattendrag.
Jätteloka utgör även en hälsorisk då växtsaften hos arten i kombination med solljus skapar skador i form av blåsor och sår på huden. Effekterna av kontakt med ämnet kan sitta i flera år efter och det är inte ovanligt att kroppsdelar som blivit utsatta för reaktionen är känsliga för solljus lång tid efter skadan.
Hur kom den hit och hur sprider den sig?
Jätteloka kommer ursprungligen från västra Kaukasus och introducerades i Sverige som trädgårdsväxt. Numera sprider den sig ofta oavsiktligt med frön som exempelvis fastnat i bildäck, på kläder eller följer med jord som grävts upp och flyttats.
De sprids också till helt nya platser genom att frön hamnar i vatten och transporteras vidare i vattensystemet. Vintertid kan frön blåsa över snön långa sträckor och på så vis transporteras till nya platser.
Hur känns den igen?
Jätteloka har innan blomning en vegetativ rosett med tre till fyra blad, i ett till flera år beroende på förutsättningarna. Jättelokan kan bli upp till fem meter hög, men i Sverige blir den vanligtvis mellan en och en halv till tre meter hög.
Den 5-10 centimeter tjocka ihåliga stjälken har tydliga längsgående räfflor med en gles och styv behåring, stjälken har ofta röda fläckar. Bladen kan bli upp till tre meter breda, men är vanligtvis meterstora med två par fria dubbelt tandade småblad som är utdraget spetsiga. Bladen har kal ovansida och gles behåring på undersidan.
Hur och var lever den?
Jättelokan blommar juli till september och förökar sig genom fröspridning och kan självpollinera, vilket innebär att arten kan bilda nya populationer utifrån en enda planta. För att fröna ska gro behövs en cirka två månader lång period med temperaturer kring två till fyra grader C. Jätteloka kan ligga i fröbank i flera år, dock minskar grobarheten hos fröna kraftigt med åren. Roten hos blommande plantor börjar dö strax efter midsommar.
Jättelokan är idag etablerad i hela Sverige söder om Dalälven. Norr om Dalälven finns spridda förekomster rapporterade upp till Luleälven. Arten föredrar näringsrika jordar med tillräcklig tillgång på vatten, exempelvis friska övergivna ängsmarker, vägkanter, jordupplag och utmed vattendrag i framförallt jordbrukslandskapet.