Bisam
Bisam (Ondatra zibethicus) är en gnagare, ursprungligen från Kanada, USA och delar av norra Mexiko, som också kallas bisamråtta.
Den påverkar omgivningen genom att den äter och bygger hyddor av vattenväxter och gräver gångar i stränder och strandbankar.
Status i Sverige
Den huvudsakliga populationen finns idag i den sydliga populationsfronten i Västernorrland, söder om Höga Kusten. Utan åtgärder antas den kunna fortsätta att sprida sig, även söderut.
Bisam är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.
Svenska jägarförbundet har på uppdrag av Naturvårdsverket ansvar för att bekämpa bisam söder om Höga Kusten, samt andra EU-listade invasiva främmande landlevande ryggradsdjur som förekommer eller upptäcks i Sverige.
Svenska jägareförbundet om bisam (Svenska jägareförbundets webbplats)
Rapportera fynd av bisam
Om du ser vad du misstänker är en bisam söder om Höga Kusten (även i Jämtland) – rapportera till Svenska jägareförbundet på tipstelefon 070-33 99 326 eller e-post:
tipsaframmandearter@jagareforbundet.se
Skicka gärna med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.
Om du hittar en död bisam bör du efter att ha rapporterat in det enligt ovan även skicka djurkroppen till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) för undersökning. Kontakta SVA på 018-67 40 00 eller e-post:
vilt@sva.se
Möjliga effekter
Bisam orsakar förändringar i sammansättningen av vegetationen i sjöar och vattendrag bland annat för att den använder stora mängder växtdelar för att bygga hyddor och till föda. Det påverkar fågelliv, fisk samt ryggradslösa djur som lever i vatten. Även våtmarker kan påverkas negativt så deras naturvärden minskar. Gnagarens förmåga att gräva och bygga hyddor riskerar också att underminera vägbankar, strandbrinkar och fördämningar.
Hur kom den hit och hur sprider den sig?
Bisam infördes av människan till Finland i början av 1900-talet, och invandrade därifrån till norra Sverige ca 1950, varefter den vandrat söderut till Höga Kusten. Bisam har tidvis varit talrik i Norrbotten och Västerbotten, men har på senare år i stort sett försvunnit i stora delar av det tidigare utbredningsområdet, troligtvis på grund av någon sjukdom.
I Sverige sprider den sig genom egen reproduktion och förflyttning.
Hur känns den igen?
Bisam ser ut som ett mellanting av råtta och bäver och har en rödbrun, vattenavstötande päls och från sidan sett en tillplattad svans till stor del täckt av fjäll. Den som är ungefär lika stor som en kanin. Bakfötterna är större än framfötterna och tårna är delvis sammanlänkade med simhud. Den har en kort nos, små ögon och avrundade öron, vilka delvis är gömda i pälsen. Honor och hannar ser likadana ut.
Hur och var lever den?
Bisam har en mycket hög reproduktionstakt, vilket kan leda till snabba populationsökningar. Normalt föder de en kull per år med i genomsnitt fem ungar, men två eller tre kullar kan förekomma.
Bisam lever oftast vid sjöar, stilla åar, våtmarker samt kustnära havsområden, där de bygger hyddor av bl.a. vattenväxter. Den kan simma med en hastighet av 1,5-5 km/h och den kan även simma baklänges.
Svenska fynd
Omkring 1950 invandrade bisam från Finland till Norrbotten och började sprida sig söderut i Sverige. Arten var relativt vanlig i den norra delen av landet fram till slutet av 90-talet. Sedan dess har populationen minskat drastiskt, troligen på grund av sjukdom.