Sibirisk jordekorre

Arten är inte etablerad i landet men har viss förekomst i privat ägo samt eventuellt i djurpark.

I maj 2019 upptäcktes en sibirisk jordekorre i Torups bokskog i Svedala kommun i Skåne. Det var troligen ett husdjur som rymt eller släppts ut. 

Den sibiriska jordekorren är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen. Arten är potentiellt invasiv i hela EU. 

Svenska jägareförbundet har på uppdrag av Naturvårdsverket ansvar för bekämpningen av EU-listade invasiva främmande landlevande ryggradsdjur som förekommer eller upptäcks i Sverige, inklusive sibirisk jordekorre.

Svenska jägareförbundet om sibirisk jordekorre (Svenska jägareförbundets webbplats)

Om du ser vad du misstänker är en sibirisk jordekorre – rapportera in det Svenska jägareförbundet på deras tipstelefon, 070-33 99 326, eller mejla till 

tipsaframmandearter@jagareforbundet.se

Skicka gärna med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.

Om du hittar en död sibirisk jordekorre bör du efter att ha rapporterat in den enligt ovan även skicka djurkroppen till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) för undersökning. Kontakta SVA på tfn: 018-67 40 00 eller mejla till:

vilt@sva.se 

Den sibiriska jordekorren konkurrerar om föda med andra djur, framförallt vår inhemska ekorre, och kan utgöra ett hot mot flertalet fågelarter då den äter både fågelägg och fågelungar i bo. Arten kan också orsaka skada på grödor, vilket skapar problem för jordbruket. Den kan gå in i trädgårdar och äta grödor och plantor, vilket har negativ påverkan för föryngringen av träd och buskar. 

Den sibiriska jordekorren har spridit sig utanför sitt naturliga utbredningsområde som husdjur genom handel. Idag är totalt 22 populationer kända i Europa, varav några består av flera tusen individer.

Vidare spridning i Europa förväntas mest sannolikt ske med människor, då de flesta naturliga förflyttningar är mycket korta och begränsas av predation från framförallt katter. Honor flyttar sig naturligt sällan mer än 100 m från uppväxtboet, hanar flyttar sig längre men inte mer än 500 m. 

Den sibiriska jordekorren är en liten ekorre med fem svarta ränder över ryggen och en päls som i övrigt är rödbrun, sandfärgad och vit. Svansen är förhållandevis lång och yvig, vanligtvis med mörka ränder.

De kan leva i flera olika typer av miljöer, men de rör sig inom relativt små områden kring den håla de bor i. Artens naturliga livsmiljö kännetecknas av buskar eller träd och den har bohålor i jord eller stubbar.

I länder där sibiriska jordekorren är introducerad är det dock framförallt i löv- och blandskogsmiljöer, samt parkmiljöer som arten återfinns. Sibirisk jordekorre lever främst av nötter, frukter, frön, blad, svampar, insekter, sniglar, fågelägg och ungar av olika tättingar. Tillgången på föda såsom frukter och frön samt att de kan gömmas undan är avgörande för om arten ska kunna etablera sig på en plats.

Dess vinterdvala kan vara upp till sex månader. Utöver jordhålor kan även trädhåligheter, hål i väggar och liknande, nyttjas för övervintring. Den sibiriska jordekorren använder boet för övervintring endast en gång, och söker sedan ny håla inför varje vinter.

Honorna kan ha upp till två kullar per år beroende på område och födotillgång, och kullarna består av fyra till fem ungar. Sibiriska jordekorrar blir vanligen två till tre år gamla i det vilda, men upp till sex år gamla individer har fångats.