Rapportering av status för arter och naturtyper
Naturvårdsverket samordnar vart sjätte år Sveriges rapportering till EU enligt art- och habitatdirektivet.
På uppdrag av regeringen representerar Naturvårdsverket även Sverige i de grupper inom EU som fastställer format och vägledning för rapporteringen.
Rapporteringen omfattar både terrestra och akvatiska naturtyper och arter. Arbetet med rapporteringen sker därför i samarbete med Havs- och vattenmyndigheten. Artdatabanken vid SLU sammanställer en stor del av kunskapsunderlaget och bedömningarna och flera andra aktörer bidrar också med underlag till rapporteringen.
Arbete pågår för att förbereda för nästa rapportering som ska göras 2025. Till rapporteringen bedöms bevarandestatusen för varje art och naturtyp som ingår i direktivet. Bedömningen görs utifrån en rad olika parametrar och är den mest omfattande sammanställningen av läget för den biologiska mångfalden i EU.
Bedömning av bevarandestatus
Sammantaget bygger bedömningen av bevarandestatus på fyra faktorer och trender för dessa:
- artens population eller naturtypens areal*
- artens eller naturtypens utbredning*
- artens tillgång på lämplig livsmiljö, respektive naturtypens kvalitet
- artens eller naturtypens framtidsutsikter, inklusive påverkansfaktorer, hot och bevarandeåtgärder
*De erhållna värdena jämförs med referensvärden.
Alla fyra faktorer måste vara uppfyllda för att bevarandestatusen ska bedömas som gynnsam.
Figur: Faktorer som vägs in vid bedömning av bevarandestatus för naturtyper.
Omfattande underlag från många olika källor
För att få underlag till rapporteringen bedrivs miljöövervakning inom programmet Biogeografisk uppföljning.
Läs mer om biogeografisk uppföljning av naturtyper och arter
Data hämtas även från andra delar av nationell och regional miljöövervakning, exempelvis programmen Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige (NILS), Svensk dagfjärilsövervakning, Jordbruksverkets kvalitetsuppföljning av ängs- och betesmarker, samt Regional miljöövervakning av småbiotoper, gräsmarker och våtmarker (Remiil). Exempel på andra viktiga datakällor är basinventeringen av skyddade områden, våtmarksinventeringen, SMHI:s sjö- och vattendragsregister, Riksskogstaxeringen, Ängs- och betesmarksinventeringens databas (TUVA). Forskningsprojekt, liksom kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter bidrar också med viktiga underlag.
Det är en komplex uppgift att utvärdera vad som krävs för att en art eller naturtyp ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Bedömningarna tas fram av forskare, stäms av i expertgrupper och granskas därefter av Naturvårdsverkets sakkunniga. Bedömningarna utgår från bästa tillgängliga kunskap baserad på vetenskaplig expertis. När kunskapen ökar kan det innebära att underlag, tillvägagångssätt och bedömningar i rapporteringen förändras.
Sverige följer EU:s vägledning
Bedömningen av bevarandestatus görs enligt vägledning med rekommendationer från EU-kommissionen.
Om senaste rapporteringen
Den senaste rapporteringen gjordes år 2019. Både i Sverige och i övriga EU visade rapporteringen att många arter och naturtyper har dålig bevarandestatus, och att fler insatser behövs för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
Det övergripande budskapet från rapporteringen 2019 är att läget för biologisk mångfald i Sverige är dåligt och rör sig i en negativ riktning.
Endast drygt 40 procent av arterna och 20 procent av naturtyperna bedöms ha gynnsam bevarandestatus. I många fall förutspås också en fortsatt försämring av tillståndet och ytterligare insatser behövs för att vända trenden.
Fördjupad status från senaste rapporteringen
De arter som klarar sig bra är däggdjur, trollsländor och många kärlväxter. Däremot får flera skalbaggar och fjärilsarter, däribland många pollinatörer som utför livsviktiga ekosystemtjänster, svårare att överleva på lång sikt.
Resultaten visar också att tillståndet för både arter och naturtyper generellt är bättre i den alpina regionen än i övriga landet. Det beror till stor del på att påverkan är mindre där och att stora fjällarealer ligger inom skyddade områden.
Gräsmarker, dyner och naturtyper i havet har sämst bevarandestatus i Sverige. Även skogsnaturtyper och skalbaggar som är beroende av gammal skog och död ved har dålig status.
Den tydligaste förbättringen i status ser vi för fladdermöss vilket bland annat beror på genomförda åtgärder som gynnar äldre skog och återställande av våtmarker.
Den vanligaste anledningen till att arter inte har gynnsam bevarandestatus är att populationen inte är tillräckligt stor och/eller minskar på grund av undermålig livsmiljö eller begränsat utbredningsområde. De viktigaste bakomliggande orsakerna till detta bedöms vara markanvändning, särskilt den kopplad till alltmer intensivt, homogent och storskaligt jord- och skogsbruk.
Detta samtidigt som stora arealer jordbruksmark brukade med traditionella jordbruksmetoder övergivits. Föroreningar i luft och vatten samt urbanisering och ökad bebyggelse utgör också viktiga påverkansfaktorer.
Sammanfattning av Sveriges rapportering 2013-2018
Sammanfattning för hela EU 2013-2018
Det här är art- och habitatdirektivet
EU:s art- och habitatdirektiv antogs 1992 i syfte att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet omfattar naturtyper, vilda djur och växter av gemenskapsintresse. För Sveriges del omfattas 89 naturtyper och 166 arter. Direktivets mål är att säkra den långsiktiga överlevnaden för dessa naturtyper och arter, så kallad gynnsam bevarandestatus.