Rapportering av status för arter och livsmiljötyper
Naturvårdsverket samordnar vart sjätte år Sveriges rapportering till EU enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet.
På uppdrag av regeringen representerar Naturvårdsverket även Sverige i de grupper inom EU som fastställer format och vägledning för rapporteringen.
Rapporteringen omfattar både terrestra och akvatiska livsmiljötyper och arter. Arbetet med rapporteringen sker därför i samarbete med Havs- och vattenmyndigheten. Artdatabanken vid SLU sammanställer en stor del av kunskapsunderlaget och bedömningarna och flera andra aktörer bidrar också med underlag till rapporteringen.
Arbete pågår för att förbereda för nästa rapportering som ska göras senast 31 juli 2025. Till rapporteringen bedöms bevarandestatusen för varje art och livsmiljötyp som ingår i direktivet. Bedömningen görs utifrån en rad olika parametrar och är den mest omfattande sammanställningen av läget för den biologiska mångfalden i EU.
Bedömning av bevarandestatus
Sammantaget bygger bedömningen av bevarandestatus på fyra faktorer och trender för dessa:
- Artens population eller livsmiljötypens areal.*
- Artens eller livsmiljötypens utbredning.*
- Artens tillgång på lämplig livsmiljö, respektive livsmiljötypens strukturer, funktioner och typiska arter.
- Artens eller livsmiljötypens framtidsutsikter, inklusive påverkansfaktorer, hot och bevarandeåtgärder.
* De erhållna värdena jämförs med referensvärden.
Alla fyra faktorer måste vara uppfyllda för att bevarandestatusen ska bedömas som gynnsam.
Omfattande underlag från många olika källor
För att få underlag till rapporteringen bedrivs miljöövervakning. Den del av miljöövervakningen som specifikt handlar om listade livsmiljötyper (även kallat naturtyper) och arter kallas biogeografisk uppföljning.
Läs mer om biogeografisk uppföljning av naturtyper och arter
Data hämtas även från andra delar av nationell och regional miljöövervakning, exempelvis programmen Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige (NILS), Svensk dagfjärilsövervakning, Jordbruksverkets kvalitetsuppföljning av ängs- och betesmarker, samt Regional miljöövervakning av småbiotoper, gräsmarker och våtmarker (Remiil). Exempel på andra viktiga datakällor är basinventeringen av skyddade områden, våtmarksinventeringen, SMHI:s sjö- och vattendragsregister, Riksskogstaxeringen, Ängs- och betesmarksinventeringens databas (TUVA). Forskningsprojekt, liksom kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter bidrar också med viktiga underlag.
Det är en komplex uppgift att utvärdera vad som krävs för att en art eller livsmiljötyp ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Bedömningarna tas fram av forskare, stäms av i expertgrupper och granskas därefter av sakkunniga på Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Bedömningarna utgår från bästa tillgängliga kunskap baserad på vetenskaplig expertis och expertbedömningar. När kunskapen ökar kan det innebära att underlag, tillvägagångssätt och bedömningar i rapporteringen förändras.
Sverige följer EU:s vägledning
Bedömningen av bevarandestatus görs enligt vägledning med rekommendationer från EU-kommissionen.
Om senaste rapporteringen
Den senaste rapporteringen gjordes år 2019. Både i Sverige och i övriga EU visade rapporteringen att många arter och livsmiljötyper har dålig bevarandestatus, och att fler insatser behövs för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
Det övergripande budskapet från rapporteringen 2019 är att läget för biologisk mångfald i Sverige är dåligt och rör sig i en negativ riktning.
Endast drygt 40 procent av arterna och 20 procent av naturtyperna bedömdes ha gynnsam bevarandestatus. I många fall förutspåddes också en fortsatt försämring av tillståndet.
Det här är art- och habitatdirektivet
EU:s art- och habitatdirektiv antogs 1992 i syfte att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet omfattar naturtyper, vilda djur och växter av gemenskapsintresse. För Sveriges del omfattas 89 naturtyper och 166 arter. Direktivets mål är att säkra den långsiktiga överlevnaden för dessa naturtyper och arter, så kallad gynnsam bevarandestatus.