Vårt biologiska kulturarv
Naturtyper och arter som påverkats positivt av att människor brukat naturen på ett visst sätt under lång tid utgör vårt biologiska kulturarv.
Många ängs- och betesmarksarter fanns tidigare på de gräsmarker som mammutar, visenter och andra stora däggdjur höll öppna söder om inlandsisen i norra Europa. Andra arter kan ha levt vid våtmarker, på brandfält och strandängar innan de spred sig norrut efter istiden. Under stenåldern förde människorna in betesdjur till Sverige och tamboskap tog över de vilda växtätarnas ekologiska roll och landskapet öppnades upp av de betande djuren och bland annat genom svedjebruk. När djuren sedan började hållas inomhus på vintern utfordrades de med hö och löv som skördats på ängarna och från träden, vilket ledde till att fler olika livsmiljöer utvecklades i naturen. De stora sammanhängande gräsmarkerna som då växte fram under hundratals år gynnade många arter.
Det här är naturtyper och arter som påverkats positivt av att människor brukat naturen på ett visst sätt under lång tid. De utgör vårt biologiska kulturarv.
Var finns vårt biologiska kulturarv?
Värdefulla ängs- och betesmarker, brynmiljöer, strandängar, småbiotoper som stenmurar och rösen, hamlade träd, betad skog och fjäll är några av de miljöer som bidrar till en rik biologisk mångfald. Biologiskt kulturarv finns också i anlagda parker, trädgårdar, på kyrkogårdar och i alléer.
Under de senaste hundra åren har äldre brukningsmetoder till övervägande del ersatts av moderna. Till följd av det har den biologiska mångfalden i landskapet minskat drastiskt. Det som tidigare varit hem för många arter har nu försvunnit och många av de arter som levde i det gamla odlingslandskapet och skogen klarar inte av att leva i den nya miljön.
Att det biologiska kulturarvet ska kunna leva vidare förutsätter mänskligt brukande och skötsel på ett sätt som efterliknar de äldre metoderna. Slåtter, bete eller hamling av träd är exempel på äldre typer av brukande, eller hävd, som lett till att miljöerna finns och med dem de ekosystemtjänster de bidrar med.
I fjällen är renen det viktigaste större betande däggdjuret sommartid och central för att upprätthålla ett betespräglat fjällandskap.
Inte bara vilda arter
Biologiskt kulturarv innefattar vilda arter som gynnats och utvecklats i betes- och odlingslandskapet, som slåttergubbe, kattfot och fältgentiana. Men det innefattar också den genetiska mångfalden hos domesticerade (tama) arter eller vilda släktingar till dessa. Mångfalden finns bevarad bland annat i äldre kulturväxter som människor odlat fram genom århundranden, till exempel olika spannmål, bönor, bär- och fruktsorter. Till det kommer olika lantraser av husdjur som anpassat sig till lokala förhållanden under mycket lång tid, som fjällko eller gutefår.