EU-dom kräver ändring av Naturvårdsverkets avloppsföreskrifter

I EU-domen fälldes svenska staten för att tre reningsverk ansågs ha brutit mot avloppsdirektivet (91/271/EEG). Skälen var en kombination av faktorer. Enligt Naturvårdsverkets nu gällande avloppsföreskrifter (NFS 2016:6) är det under vissa förutsättningar tillåtet att tillämpa ett mildare utsläppskrav när det råder låga temperaturer. Eftersom de tre berörda reningsverken inte hade följt det mildare kravet, eller ett annat liknande utsläppskrav, hade Sverige erkänt överträdelsen för de tre reningsverken. Men domstolens bedömning handlade också om att den underkände den svenska tolkningen att mildare utsläppskrav får tillämpas i Sverige.

Bestämmelsen i avloppsdirektivets artikel 4.2, som Naturvårdsverket har genomfört i avloppsföreskrifterna, reglerar möjligheten att få tillämpa ett mildare utsläppskrav för parametern BOD (biokemisk syrgasförbrukning) vid avloppsutsläpp i bergsregioner mer än 1 500 meter över havet. Motiv för direktivets bestämmelse är att en effektiv biologisk rening är svårare att upprätthålla på grund av låga temperaturer på denna höjd.

Sverige drev frågan i domstolen utifrån ståndpunkten att det kalla klimatet i norra Sverige ska ge rätt att få tillämpa det mildare utsläppskravet i enlighet med syftet med artikel 4.2 i avloppsdirektivet, att det kalla klimatet i norra Sverige orsakar svårigheter att upprätthålla en effektiv biologisk rening. Sverige ansåg sig också kunna bevisa att ett mildare utsläppskrav inte innebär någon skadlig miljöpåverkan i dessa fall.

Domstolen beslutade att det är bestämmelsens exakta ordalydelse som ska gälla, inte dess syfte. I och med detta beslut och det faktum att det saknas svenska orter 1 500 meter över havet kan Sverige inte tolka bestämmelsen som hittills, utan den behöver tas bort. Bestämmelsen finns för närvarande i 8 § tabell 1 fotnot 1 i Naturvårdsverkets föreskrifter om rening och kontroll av utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse (NFS 2016:6). Naturvårdsverket kommer att ta fram ett förslag till ändring av denna bestämmelse och remittera förslaget så snart som möjligt.

I samma domstolsärende ville EU-kommissionen att domstolen skulle fälla Sverige för brott mot avloppsdirektivet för ytterligare ett par reningsverk, med anledning av en annan, principiell fråga om kväverening. Naturvårdsverkets avloppsföreskrifter tillåter att naturlig kväverening i sjöar får tillgodoräknas för att följa avloppsdirektivets bestämmelser om kväverening. Skälet till att Naturvårdsverket har genomfört en sådan bestämmelse i avloppsföreskrifterna är att avloppsdirektivets utsläppskrav för kväve gäller för större avloppsutsläpp till kusten i södra Sverige eller för avloppsutsläpp som bidrar till kvävebelastningen till den kuststräckan. Utsläppskraven kan följaktligen även gälla vid utsläpp i inlandet om utsläppet bidrar till kväveförorening av kusten.

Enligt en nationellt gällande regel i avloppsföreskrifterna behöver dock inte kvävekravet tillämpas direkt för det utsläppta avloppsvattnet vid ett reningsverk i inlandet om en tillräckligt stor andel av det utsläppta kvävet avlägsnas genom naturliga processer i sjöarna innan det når kusten. Då anses utsläppen inte bidra till kvävebelastningen på det sätt som avloppsdirektivet avser.

EU-kommissionen, som var Sveriges motpart i domstolen, har inte invänt emot den svenska användningen av retention rent principiellt, utan har ifrågasatt beräkningsmetoderna. EU-domstolen ansåg dock inte att EU-kommissionen hade ställt sådana frågor att Sverige har getts möjlighet att besvara dem tillräckligt, varför bevisningen mot Sverige inte höll. Domstolen tog därför inte ställning till de frågor om retention som kommissionen kritiserade.

Detta betyder inte att de omtvistade frågetecknen är uträtade. EU-kommissionen har på annat sätt redan begärt in ett underlag som rör dessa frågor, med redovisning före sommaren 2022. Naturvårdsverket kommer därför att behöva ta fram ett underlag till kommissionen. Om beräkningsmetoderna inte skulle accepteras av kommissionen finns i förlängningen risk för att naturlig kväverening inte kan tillgodoräknas i fortsättningen, t.ex. genom att kommissionen går vidare med frågan i ett överträdelseärende.