Avfall – resursslöseri och negativ miljöpåverkan
När vi ger upphov till avfall uppstår miljömässiga utmaningar. En är slöseri av resurser som många gånger är ändliga. En annan är utsläpp av farliga ämnen och växthusgaser till miljön i Sverige, Europa och globalt.
Avfallet i sig, liksom transporten och hanteringen av det, orsakar miljöpåverkan genom utsläpp av föroreningar till luft, vatten och mark. Problemet med stora mängder avfall handlar om att betydande och värdefulla resurser har använts som riskerar att inte tas tillvara på bästa sätt. Det ekonomiska värdet förloras och jordens livsuppehållande system påverkas.
Avfallshanteringen ger upphov till negativ påverkan på vår miljö såväl som vår hälsa genom utsläpp av föroreningar och växthusgaser. Vilka utsläpp som uppstår i samband med avfallshanteringen beror på vilken typ av avfall som det rör sig om, hur avfallet hanteras och behandlas samt vilka skyddsåtgärder som finns på plats. Avfallshanteringen kräver också transporter, ianspråktagande av mark och energiförbrukning.
Mer kan göras för att minska avfallet
Att minska mängden avfall genom att förebygga det är bra för miljön, framförallt för att det minskar behovet av energi och naturresurser för att producera nya produkter. Svensk konsumtion innebär att vi förbrukar och slänger hela varor i allt snabbare takt. Det medför hög resursåtgång och betydande utsläpp i länderna där produktionen sker.
Att förebygga avfall handlar om att tänka efter – före, det vill säga att agera innan avfall uppstår. Genom att planera för att minimera uppkomsten av avfall kan miljöpåverkan från det minskade råvaruutaget, den inbromsade produktionstakten och de uppkomna avfallsmängderna begränsas. Avfallsförebyggande och minskad miljöpåverkan förutsätter att produkter designas för lång livslängd och materialåtervinning. På så sätt kan vi spara på jungfruliga resurser och energi såväl som minska utsläppen av föroreningar och växthusgaser.
En del av arbetet med att förebygga avfall handlar om att minska användningen av farliga ämnen. Farliga ämnen kan finnas i små mängder i olika produkter men de kan göra stor skada om de hamnar fel. Särskilt farliga ämnen bör inte användas i nya produkter och varor och användningen av övriga farliga ämnen bör så långt som möjligt minska. Mer kan göras för att begränsa avfallets mängd och för att hindra spridningen av farliga ämnen. Både resursförbrukning och de tillhörande utsläppen går att minska. Till exempel genom cirkulära flöden, åtgärder för att förebygga avfall och genom att stimulera mer hållbara konsumtionsmönster och hållbara affärsmodeller som bygger på lång livslängd.
Stor potential att öka materialåtervinningen
I en cirkulär ekonomi behålls resurserna i samhällets kretslopp i stället för att bli avfall. Tvärtemot Sveriges mål så visar statistik för perioden 2014–2020 att mängden avfall fortsätter att öka medan materialåtervinningen minskar. I Sverige uppkom 35,7 miljoner ton avfall under år 2020 varav 3,2 miljoner ton var farligt avfall, om gruvavfallet räknas bort.
Allt lämpar sig dock inte för materialåtervinning. Till exempel är det viktigt att material som innehåller särskilt farliga ämnen inte återvinns utan fasas ut från kretsloppet, till exempel genom förbränning.
Kommunalt avfall är avfall från hushåll och avfall från andra källor, såsom detaljhandeln, förvaltningar, skolor, hälso- och sjukvårdsinrättningar, hotell- och restaurangbranschen och andra tjänster och verksamheter, som till sin art och sammansättning liknar avfall från hushåll. Av allt kommunalt avfall som genererades 2021 samlades 38 procent in som restavfall och behandlades genom förbränning med energiåtervinning. En stor del av det blandade kommunala avfallet hade kunnat materialåtervinnas om det hade sorterats ut.
Kommunerna genomför regelbundet plockanalyser på restavfall från hushåll. Resultaten är osäkra, men kan ändå ge en indikation på avfallets sammansättning. Utifrån kommunernas plockanalyser på restavfall utgörs cirka en tredjedel av bioavfall (främst livsmedels- eller köksavfall), en tredjedel av förpackningar och returpapper (främst pappers- och plastförpackningar samt returpapper) och en tredjedel övrigt restavfall. Textil utgör ca 3 procent av restavfallet. Farligt avfall, elektronikavfall och batterier utgör mindre än 1 procent vardera. Dessa avfallsslag ska sorteras ut och hanteras i enlighet med särskilda bestämmelser.
Under 2020 uppkom 14,6 miljoner ton bygg- och rivningsavfall i Sverige. Bygg- och rivningsavfall uppkommer vid all byggverksamhet, inklusive rivnings-, anläggnings- och renoveringsarbeten, inom olika verksamheter och hushåll och utgör ca 40 procent av allt avfall i Sverige (gruvavfallet exkluderat). Av den totala mängden bygg- och rivningsavfall som återvinns utgör 50 procent konstruktionsmaterial och det är därmed den vanligaste behandlingsformen följt av deponering (31 procent) och energiåtervinning (10 procent). Endast 2 procent av den totala uppkomna mängden bygg och rivningsavfall materialåtervinns.
Miljön påverkas av avfallshanteringen
Trots reningsåtgärder sker utsläpp och spridning av farliga ämnen till luft, vatten och mark vid avfallshanteringen. Det sker till exempel via rökgaser från förbränning, via lakvatten från deponier (upplag där avfall slutligt lagras) eller vid bränder i avfallslager.
Omställningen från fossila bränslen till att använda olika avfalls- eller biobränslen samt en ökad materialåtervinning har bland annat lett till att större mängder avfall behöver hanteras och lagras på avfalls- och förbränningsanläggningar. Stora lager med avfall som lagras under längre perioder ökar risken för självantändning och bränder på avfallsupplag.
Gruvavfall
Gruvdrift kan ge upphov till avfall som orsakar miljöproblem under många generationer framåt. Det är därför viktigt att gruvavfall hanteras på ett sätt som är långsiktigt säkert. Gruvavfall utgör merparten av avfallet i Sverige, cirka 116 miljoner ton år 2020.
I gruvavfall kan det finnas så kallade kritiska råvaror som är viktiga för elektrifieringen av samhället. Arbete pågår för att se över om man kan utvinna dessa ur gruvavfallet, både från tidigare och pågående gruvutvinning.
Gamla och nya synder
Ett arbete pågår med att kartlägga och i vissa fall åtgärda gamla miljöskador. Sveriges länsstyrelser har lokaliserat närmare 86 000 platser som misstänks vara förorenade. Just nu pågår inventeringar av sediment och PFAS-områden så antalet platser som lokaliserats som förorenade kommer sannolikt att öka.
De flesta föroreningarna kommer från den period när Sverige genomgick en stor industrialiseringsvåg, samtidigt som det varken fanns miljölagar eller så stor kunskap om kemikaliers och andra ämnens risker för människor och miljö. Det kan vara lämningar från kemisk industri, träimpregnering, massa- och pappersindustri, varv, glasbruk, gruvhantering eller kemtvättar. Farliga ämnen har även spridits i modern tid, till exempel PFAS.
Det finns många olika åtgärder för att efterbehandla förorenade områden. Vad som är lämpligast bedöms från fall till fall men det vanligaste är att man gräver upp och transporterar de förorenade massorna till en deponi eller en anläggning för behandling eller rening. Massorna kan också renas på plats med olika metoder. Valet av åtgärd kan bland annat bero på vilken typ av förorening det rör sig om, förutsättningar på platsen och vad området ska användas till.
Nedskräpning
Även om det inte är tillåtet att skräpa ned så slängs och dumpas mängder av skräp varje år, både i tätorter och i naturen. Det handlar om allt från fimpar, tuggummin till möbler, däck, bilbatterier samt hela bilar och båtar.
Majoriteten av skräpet i våra marina miljöer följer med åar och vattendrag och rinner ut i sjöar och hav. Plast är det vanligaste skräpet i haven. Plast bryts ner väldigt långsamt och kan skada miljön under hela nedbrytningsprocessen – från ursprungsprodukt till mikroplaster.