Cirka tio procent av Sveriges djur och växtarter är hotade. Åtgärdsprogrammen för hotade arter och naturtyper är Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens verktyg för att tillsammans med länsstyrelserna och andra berörda aktörer arbeta för att rädda hotade arter och deras livsmiljöer.
I närmare 200 åtgärdsprogram beskrivs kunskapsläget om arternas och naturtypernas ekologi, hotbild och möjliga åtgärder.
Fokus på ett urval arter och naturtyper
Arbetet med åtgärdsprogrammen fokuseras på vissa utvalda arter och naturtyper. Den långsiktiga visionen är att dessa arter ska uppnå livskraftiga populationer samt ha fungerande livsmiljöer.
De generella krav som ställs enligt lagstiftningen för brukande av mark och vatten är inte tillräckligt höga och följs inte i tillräckligt hög grad.
Det har också visat sig att de miljöstöd som finns inom land- och skogsbruk samt de satsningar på naturvård som görs i form av skyddade områden, är otillräckliga för att förbättra statusen för många hotade arter och naturtyper. Det beror dels på att vissa arter är så ovanliga att det krävs extra åtgärder för att populationerna ska kunna öka. Dels på att den miljö som arterna och naturtyperna är anpassade till förändrats eller inte längre finns kvar i samma omfattning som tidigare.
Genom att fokusera på ett urval arter och naturtyper kan åtgärderna genomföras på ett effektivare sätt, exempelvis genom att åtgärder som görs i landskapet för att gynna en art även gynnar den övriga mångfalden.
300 arter och flera naturtyper utvalda och listade
ArtDatabanken har på uppdrag av Naturvårdsverket valt ut och listat cirka 300 arter och flera naturtyper. En del av de utvalda arterna (till exempel sydlig kärrsnäppa, läderbagge, brunkulla) är sådana att genom att göra landskapet funktionellt för dem, kan en stor del av den övriga mångfalden bevaras utan exakt kunskap om dess förekomst och ekologi.
Genom att fokusera på de kända arternas ekologiska behov kan förvaltning av områden utformas även om kunskap om markhistoria och störningsregimer inte är fullständig.
För andra av de utvalda arterna (till exempel fjällräv, fjällgås, humlepälsbi, stinkmålla) gäller att utan särskilda satsningar skulle de hamna utanför naturvårdsarbetet .
Samverkan på landskapsnivå
Genom att markägare, brukare, andra markanvändare, frivilliga organisationer och naturvårdande myndigheter samverkar kan bevarandevärdena förstärkas i hela landskapet.
Samverkan på landskapsnivå är även ett sätt för de areella näringarna att fördjupa och effektivisera sitt sektorsansvar och att nå de sektorsmål som finns. Genom att fokusera på aktörer och åtgärder de kan vidta i hela landskapet kan ett åtgärdsprogram fungera som länk, dels mellan åtgärder i och utanför skyddade områden och dels mellan naturvårdande myndigheterna och övriga aktörer.
Ett exempel på sådan samverkan är Länsstyrelsen i Västerbottens län som tillsammans med markägare (Holmen skog, Sveaskog, enskilda markägare, SCA, Svenska kyrkan, Vindelns kommun och Naturvårdsverket) tagit fram förslag på hur lövskogsmiljöer kan bevaras och utvecklas i Vindelns kommun.
Rätt åtgärd på rätt plats
En del av verksamheten går ut på att ta fram kunskap om angelägna åtgärder och var i landskapet dessa bör genomföras för att ha störst naturvårdsnytta.
För detta genomförs analyser, studier och utvärderingar för att öka kunskapen om de processer som format livsmiljöerna samt vilka åtgärder som krävs för bevarandet av dessa. En viktig del av arbetet är också att se till att kunnandet är lätt åtkomligt och tillgängligt.
Verksamheter kan påverkan naturen positivt
Genom att ta hänsyn till och anpassa ordinarie verksamhet utifrån arternas och naturtypernas behov kan skador på naturen minskas. Verksamheten kan istället få en positiv påverkan på naturen. Inventeringen av artförekomst och arternas livsmiljöer utgör därför ett viktigt underlag.
Den torräng som skapats vid Diö järnvägsstation och som gynnar ett antal vildbin och fjärilar är ett exempel på ett lyckat samarbete. I det fallet genom samverkan mellan Länsstyrelsen i Kronobergs län, Lunds universitet, Älmhults kommun, Trafikverket och Pågatågen.
Arbetet med åtgärdsprogrammen ger resultat
Många av åtgärdsprogrammen har varit igång under lång tid. Ett exempel på ett framgångsrikt åtgärdsprogram är Lövgroda (Hyla arborea). Den har återhämtat sig efter restaurering av märgelgravar, dammar och andra småvatten i Skåne. År 1989 fanns 2 500 spelande hannar vid 180 småvatten. Idag finns det långt över 10 000 hannar och lövgrodor på nästan 800 platser. Målsättningen i åtgärdsprogrammet har därmed uppfyllts.
Arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter har inneburit ett helt nytt sätt att arbeta med bevarande av biologisk mångfald. Samförstånd, samarbete och uppsökande verksamhet är nödvändigt. Det enorma behovet av åtgärder i vardagslandskapet gör att ÅGP-handläggarna på landets länsstyrelser blivit mästare på att göra stordåd med minimala resurser.
I SLUs bok "Artinriktad naturvård" ges ges en inblick i hur man på ett nytt och effektivt sätt kan arbeta med artbevarande. Läs om hur man bevarar gamla träd, skapar blomsterrika sandmarker, räddar fiskar i centrala Uppsala, skyddar utrotningshotade åkerogräs och bevarar hotade mossor och svampar.
Vill du bli delaktig?
Du kan själv rapportera dina artobservationer till ArtPortalen. ArtPortalens data är tillgängliga för naturvårdsarbetet hos länsstyrelser, skogsbolag och så vidare. Du kan också engagera dig i intresseorganisationer som är delaktiga i flera åtgärdsprogram.
Som markägare/-brukare eller verksamhetsutövare kan du vända dig till länsstyrelsen för att föra en diskussion om hur din verksamhet kan bidra till naturvård. Även andra kan självklart vända sig till länsstyrelsen för att bidra till naturvårdsarbetet.
Finansiering av insatser enligt åtgärdsprogrammen
I de fastställda åtgärdsprogrammen finns viss information om finansieringsmöjligheter för att bekosta åtgärder. Naturvårdsarbete kan också finansieras av
Årliga medel till länsstyrelserna
Naturvårdsverket fördelar årligen medel till länsstyrelserna för naturvårdsarbetet inklusive åtgärdsprogrammen. Resultatet beskrivs i Naturvårdsverkets årsredovisning och i den årliga återrapporteringen till regeringen.