Därför är denna dom viktig.
Beslutet gäller en extra tillsynsavgift för tillsyn över energianvändning och energieffektivisering för verksamhetsutövare som inte använder förnybar energi. Frågan var om avgiften är godtagbar eller ska anses som en otillåten skatt. Vidare behandlas vad som krävs i form av motprestation för att en sådan debitering ska ses som en avgift och inte en skatt.
Bakgrund
Miljönämnden i Marks kommun beslöt att ta ut en extra avgift av en verksamhetsutövare som inte använder förnybar energi. Avgiften motsvarade extra timmes tillsynstid.
Taxan var utformad med stöd av underlag som SKL tagit fram och bygger på en så kallad risk- och erfarenhetsbedömning. Huruvida förnybar energi används är en del av riskbedömningen.
Verksamhetsutövaren överklagade beslutet gällande den del av avgiften som bestod av tillsynstid över energianvändningen.
Utslag i tidigare instanser
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen biföll överklagandet och menade att det inte fanns stöd i 27 kap. 1 § miljöbalken att ta ut en högre avgift. Länsstyrelsen bedömde att nämndens tidsåtgång och kostnader inte påverkades av om verksamhetsutövaren använde förnybar energi eller inte i sin verksamhet. Avgiften bedömdes ha karaktär av en skatt då den saknade motprestation hos nämnden. Endast riksdagen får besluta om skatt varav nämndens taxa (föreskrift) står i strid med regeringsformen och är otillåten.
Miljönämnden överklagade.
Mark- och miljödomstolen
Mark- och miljödomstolen ansåg att miljöbalkstillsynen ska omfatta energianvändning och energieffektivisering samt att tillsynsavgiften för den delen skulle ses som en avgift och inte en skatt.
Taxan bestod av en grunddel samt en individuell del. Domstolen fann att taxan ger stöd för den extra avgiften för tillsyn över energianvändning och energieffektivisering samt att den inte strider mot kommunens självkostnadsprincip.
Domstolen upphävde länsstyrelsens beslut. Verksamhetsutövaren överklagade.
Utslag i Mark- och miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen fann att avgiften inte ses som en skatt då nämnden utfört en motprestation genom tillsynsbesök, informationskampanjer samt uppföljning av energianvändning och energieffektivisering. Domstolen ansåg att insatserna visserligen var av generell karaktär och inte specifikt riktade mot verksamhetsutövaren, men att det av praxis följer att utrymme finns för viss schablonisering av avgiften.
Domstolen konstaterade även att tillsynsavgiften gällande energianvändning är proportionerlig och förenlig med den kommunala självkostnadsprincipen. Vidare upphör avgiftsuttaget när miljönämndens tillsynsarbete i frågan genomförts. Sammantaget saknas därför, enligt domstolen, hinder mot att ta ut avgiften.
Mark- och miljööverdomstolen beslutade att avslå överklagandet och fastställde mark- och miljödomstolens dom.
Mer information