Industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU), IED, började tillämpas den 7 januari 2013.
IED:s huvudsakliga syfte är att minska industrins påverkan på människors hälsa och miljön. Detta ska bland annat ske genom en integrerad tillståndsprövning där den centrala utgångspunkten är att bästa tillgängliga teknik (BAT) ska tillämpas. IED är ett så kallat minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna har rätt att behålla eller införa strängare, men inte mildare, krav än de som följer av direktivet.
IED har som huvudspår att genomförandet ska bygga på tillståndsprövning av berörda verksamheter. Dock anges att generella föreskrifter får användas vid genomförandet. I Sverige har IED i stora delar genomförts i form av generella föreskrifter. IED:s bestämmelser om BAT-slutsatser genomförs huvudsakligen genom industriutsläppsförordningen (2013:250), IUF. Genom dessa bestämmelser görs BAT-slutsatserna gällande för berörda verksamheter utan att någon tillståndsprövning utförs.
Bakgrund
IED är resultatet av en översyn och omarbetning av det så kallade IPPC-direktivet och sex sektorsdirektiv avseende industriutsläpp och energiproduktion. Såväl IED som det tidigare IPPC-direktivet bygger på ett integrerat synsätt för miljöhantering. Med ett integrerat synsätt avses att alla miljöaspekter prövas i ett sammanhang i stället för att behandla de olika miljöområdena luft, vatten och mark var för sig.
Dessa centrala delar av direktivet är inte något nytt ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1969, i och med att miljöskyddslagen (1969:387) infördes, har vi i tillståndsprövningen tillämpat ett integrerat och individuellt synsätt.
Direktivets disposition
IED är uppdelat i sju kapitel.
Kapitel I är en allmän och övergripande del med gemensamma bestämmelser för all industriell verksamhet som omfattas av direktivet.
Kapitel II omfattar de verksamheter som anges i bilaga I IED, industriutsläppsverksamheter, och innehåller bestämmelser om exempelvis tillståndsvillkor och BREF:arna.
Kapitel III–VI,de så kallade sektorskapitlen, innehåller tekniska minimikrav för stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar, anläggningar där lösningsmedel används och anläggningar där titandioxid produceras. För ytterligare vägledning kring kap. III-V se sidorna om Förbränning respektive Organiska lösningsmedel (VOC). I Sverige finns inga verksamheter som omfattas av kap. VI IED.
Kapitel VII innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter, medlemsstaternas rapportering, sanktioner och bestämmelser om genomförande samt övergångsbestämmelser med mera.
IED och integrerad tillståndsprövning
Direktivets inledande artiklar och ingressen tydliggör direktivets syfte att med ett samordnat synsätt minska och om möjligt eliminera föroreningar från industriella verksamheter. Vidare framgår inledningsvis att verksamheter som omfattas av direktivets tillämpningsområde endast får bedrivas med tillstånd och ett lämpligt förfarande är att föreskriva samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa utsläpp till luft, vatten och mark samt för avfallshantering, energieffektivitet och förebyggande av olyckor.
I ingressen lyfter man även att sådana samordnade åtgärder kommer att bidra till att uppnå rättvisa konkurrensvillkor genom att minimikraven på miljöprestanda för industriella anläggningar blir tydliga och mer likartade inom EU. Det framgår även att vid behov ska hänsyn tas till de ekonomiska omständigheterna och de lokala särdragen på den plats där den industriella verksamheten bedrivs, vilket delvis påminner om miljöbalkens hänsynsregler.
BAT-konceptet och Sevilla-processen
En av de viktigaste förändringarna i IED, jämfört med tidigare rättsakter, är att BAT-konceptet fått en mer framskjuten roll genom att BREF:arna nu ingår som ett obligatoriskt underlag vid tillståndsprövning. Genom att göra dessa obligatoriska ökar direktivets genomslagskraft och förutsättningarna för rättvisa konkurrensvillkor i Europa.
Processen kring hur BAT-slutsatser tas fram har genom IED formaliserats i den så kallade Sevilla-processen (BREF-processen). Många BAT-slutsatser är flexibelt utformade och de är framtagna genom en förhandlingsprocess där medlemsstaterna såväl som industrin och miljöorganisationer deltar.
Det är viktigt att lyfta att IED i denna del är inriktat på att fastställa BAT, som i sin tur resulterar i rimliga begränsningsvärden för den aktuella tekniken eller kombination av tekniker. Begränsningsvärden i BAT-slutsatserna reglerar enbart utsläpp under normala driftsförhållanden. Direktivet reglerar därmed inte de industriella verksamheternas totala miljöpåverkan, utan syftar till en kontroll av att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsgränser som motsvarar BAT.
Verksamhetens totala miljöpåverkan regleras istället i den individuella tillståndsprövningen enligt miljöbalken där bästa möjliga teknik (BMT) ska tillämpas, för ytterligare vägledning kring BAT och BMT se vår vägledning om BAT och BMT.