Med en stor förbränningsanläggning avses en förbränningsanläggning där den sammanlagda installerade tillförda effekten är 50 megawatt eller större. I Sverige finns cirka 150 stora förbränningsanläggningar.
Förbränningsanläggningar omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt enligt miljöbalken, tre förbränningsförordningar och BAT-slutsatser. Respektive lagstiftning innehåller ett antal undantag som medför att bestämmelsernas tillämpningsområden inte helt sammanfaller.
Se även flikarna ovan med information om tillämpningsområden, samlade länkar till lagstiftning och referensbibliotek.
INNEHÅLL NEDAN:
Tillstånd
Regler om tillståndsplikt finns i 9 kap. 6 § miljöbalken och 1 kap. 3 § miljöprövningsförordningen (MPF).
Tillståndsplikt gäller för förbränning med en total installerad effekt av 50 megawatt eller mer, enligt 21 kap. 8 och 9 §§ MPF (verksamhetskoderna är 40.40-i och 40.50-i). Verksamheten klassas som industriutsläppsverksamhet.
För att avgöra om anläggningen överskrider 50 megawatt installerad tillförd effekt ska effekten för alla enskilda förbränningsanläggningar på platsen summeras. Summeringen gäller för alla pannor, gasturbiner och stationära förbränningsmotorer oavsett vilka bränslen som används (även avfallsklassat bränsle).
Förordning med särskilda bestämmelser
Förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar (FSF) genomför huvuddelen av kap. III i Industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU). Innan FSF genomfördes fanns liknande krav i föreskriften ”Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer”.
För att avgöra om tröskelvärdet på 50 megawatt överskrids ska effekten för de enskilda förbränningsanläggningarna summeras. I 36 § FSF finns en regel, ”skorstensregeln”, som beskriver vilka enskilda förbränningsenheter som ska ingå i summeringen. Tillämpningsområdet för FSF är alltså smalare än för de verksamhetskoder i MPF som beskrivs ovan.
FSF gäller för förbränning av bränslen som inte är avfall samt de avfall som anges i 17 § förordningen (2013:253) om förbränning av avfall. I FSF anges krav på högsta tillåtna utsläpp av stoft, kväveoxider, svaveldioxid och kolmonoxid. Det är också beskrivet hur utsläppen ska kontrolleras. Bestämmelserna anger endast lägsta gällande miljöambition för anläggningarna. Villkoren i tillståndet ska däremot sättas med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Detta leder i många fall till strängare krav än vad FSF anger.
Förordningen gäller inte för förbränningsanläggningar som omfattas av förordningen om (2018:471) om medelstora förbränningsanläggningar (FMF) eller förordning (2013:253) om förbränning om avfall (FFA).
Vägledning till förordningen
Naturvårdsverket har tidigare tagit fram tre vägledningsdokument om reglerna om stora förbränningsanläggningar och om avfallsförbränning. De två regelverken är huvudsakligen olika, men har en del likheter. De tre vägledningsdokumenten avser i huvudsak tillämpningen av Naturvårdsverkets tidigare föreskrifter NFS 2002:26 och NFS 2002:28. Vår bedömning är att vägledningen till stora delar är relevant även för FSF och förordningen (2013:253) om förbränning av avfall.
Vidare har Naturvårdsverket tagit fram vägledning som beskriver förändringarna som förordningen innebar jämfört med tidigare. I separata delar av den vägledningen finns också en uppdatering och komplettering av avsnitt 4.6, samt ett nytt avsnitt, 5.1.4. Flera av bestämmelserna i förordningen är desamma som i den äldre lagstiftningen. För andra är innebörden densamma även om ordalydelsen ändrats.
Målgruppen för dessa dokument är tillsynsmyndigheter, tillståndsmyndigheter, och de som arbetar med eller på förbränningsanläggningar.
Naturvårdsverket kommer att sammanställa tidigare vägledning i ett samlat vägledningsdokument för respektive förordning. Så snart detta arbete är slutfört publiceras dokumenten på hemsidan och ersätter då tidigare vägledningsdokument.
Förslag till förändring
Naturvårdsverket har till Miljö- och energidepartementet lämnat förslag på ändringar av FSF. I januari 2014 överlämnades några mindre ändringsförslag. I september 2014 överlämnades en större promemoria med förslag på ändringar som Naturvårdsverket hade remitterat under våren 2014. Ett av förslagen gäller hur EU-kommissionens beslut om start- och stopperioder kan genomföras. I övrigt föranleddes förslagen huvudsakligen av inkomna synpunkter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter, vilka visat på behov av tydliggöranden.
Miljö- och energidepartementet har inte genomfört samtliga ändringsförslag. Tills vidare gäller förordningen som den är skriven. Våra skrivelser redovisar de tolkningssvårigheter som finns.
.