Det totala antalet vargar i Skandinavien inventeringsperioden 2016/17 beräknas till cirka 430 vargar inklusive de vargar som dött under samma period. Osäkerhetsfaktorn (konfidensintervallet) ligger mellan 340 och 559 vargar. I Sverige beräknas antalet vargar till cirka 355 vargar med ett konfidensintervall mellan 281 och 461.
Utveckling av ny modell för populationsberäkningar
Naturvårdsverket jobbar hela tiden med att förbättra inventeringarna av rovdjur. 2014 beställde Naturvårdsverket en ny modell för att beräkna vargpopulationens storlek. Den nya modellen är nu färdig och utvärderas bland annat genom att mer information i form av DNA samlats in under inventeringen. I den modell som använts under en följd av år baseras populationsuppskattningen på hur många föryngringar som återfinns under inventeringen. I denna beräkning tas inte hänsyn till hur många vargar som har dött, till exempel i licensjakt, skyddsjakt eller i trafiken, under samma period. När den nya modellen är utvärderad beslutar Naturvårdsverket om vilken modell som ska utgöra grunden för beräkning av antal vargar utifrån inventeringsresultatet för varg.
Tillståndet för vargstammen
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen:
- vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
- hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
- hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008
Med denna smala avelsbas finns det risker för att vargstammen kan drabbas av negativa effekter på grund av inavel.
Inavelsgraden hos den skandinaviska vargstammen har dock förbättrats något genom att avkommor från invandrade vargar börjar få valpar och på sätt tillförs nya gener i vargstammen. Den genomsnittliga inavelsgraden bland avkommorna i familjegrupperna i den skandinaviska populationen har sedan 2006 sjunkit från 0,31 till 0,23. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner.
Vargarna i Tiveden
Det tillskott av gener som förväntades från valparna från det genetiskt viktiga vargpar som flyttades från Norrbotten till Tiveden 2013 har hittills uteblivit. Det finns ingen dokumentation på att någon av de valpar som fötts 2013 och 2014 finns kvar i livet. Sju av de nio genetiskt identifierade avkommorna födda 2013 och 2014 i Tiveden dokumenterats döda antingen genom skyddsjakt eller i trafiken. Tivedentiken från det flyttade paret återfanns 2016 ett revirmarkerande par i Örebro län (Tiveden).
Varghanen i Prästskogen
I det så kallade Prästskogsreviret i Gävleborgs län föddes en valpkull våren 2016. I Prästskogsreviret finns den så kallade Galvenhanen, en sedan tidigare känd immigrant och är förälder till årets valpar i reviret, men vargen bedöms inte finnas kvar efter oktober månad 2016 och en ny hane är dokumenterad i familjegruppen. Vargen är känd sedan december 2006
Varghanen i Tunturireviret
En hanvarg från den finsk-ryska populationen finns i en familjegrupp i Dalarna (Tunturi). Vargen är förälder till årets valpar i reviret, men vargen bedöms inte finnas kvar i reviret efter november 2016. Vargen är känd sedan januari 2016.
Utbredningsområde
Sverige delar vargpopulation med Norge men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Den finns framför allt i Mellansverige med tätast koncentration i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Gävleborgs, Västmanlands och delar av Västra Götalands län.
Vargstammens ökning under de senaste åren medför också att vargen sprider sig över landet och att det finns nu fler vargar även i övriga delar av Sverige. Vargar som lämnar sina födelserevir kan röra sig över stora arealer och kan i dyka upp varsomhelst på den skandinaviska halvön. Den svenska rovdjurspolitiken som beslutats av riksdagen 2013 innebär bland annat att vargen ska finnas i sina naturliga utbredningsområden både i södra och norra Sverige, förutom i renskötselområdet där förekomsten av varg ska begränsas till områden där den gör minst skada.
Varg: Familjegrupper och par
Historik
Vargen ansågs vara utrotad i Sverige på 1970-talet. Men 1977 dök den upp i Norrbotten och efter ett par år i Värmland. 1983 skedde den första föryngringen i Värmland och den kullen lade grunden till den vargstam som nu finns i Norge och Sverige. Med hjälp av DNA-analyser har man kunnat konstatera att de invandrade vargarna kom från den finsk-ryska vargpopulationen.