Med främmande arter menas arter som med människans hjälp har förflyttats till ett område där de inte funnits tidigare. Människor har avsiktligt eller oavsiktligt hjälpt dem att överbrygga ett spridningshinder – till exempel ett hav eller en bergskedja – som de annars inte inom överskådlig tid skulle ha kunnat forcera.
Arter som av egen kraft sprider sig till ett nytt område räknas inte som främmande.
Bara en mindre del av de främmande arter som kommer till Sverige överlever och etablerar sig här. Det är få av dem som inom överskådlig tid orsakar några påtagliga störningar.
Men det kan aldrig uteslutas att en nytillkommen art ger upphov till allvarliga problem i framtiden, kanske flera decennier eller rentav sekler efter det att den kom hit. Vid det laget kan det vara praktiskt taget omöjligt att bli av med den.
Avsiktlig och oavsiktlig spridning
Avsiktlig import och förflyttning av nya arter har förekommit sedan urminnes tid. I allmänhet har avsikten varit att skapa nya möjligheter till jakt, fiske, odling eller husdjursuppfödning.
Oavsiktlig spridning är svår att förhindra och kan äga rum på många olika sätt. Exempelvis kan det krylla av plankton, alger, fiskar och annat liv från främmande land i det barlastvatten som ett fartyg släpper ut när det lastar gods. Bland godset kan det finnas växter, frön, insekter eller andra smådjur som fartyget sedan skeppar vidare till något annat land.
Den spanska skogssnigeln, även kallad "mördarsnigeln", är exempel på en art som kommit in i Sverige med importerade livsmedel och som nu vållar förödelse i många trädgårdar.
Sverige har också nåtts av främmande arter som lyckats etablera sig i vårt grannskap och sedan börjat sprida sig vidare därifrån, något som kallas sekundär introduktion.
Arter som flyttas inom landet
En främmande art behöver inte alltid ha förts hit från utlandet. Även inhemska arter som flyttats från en region till en annan inom Sverige är främmande i sin nya miljö.
Varje år planteras miljontals skogsträd, fiskar och fåglar ut inom fiskevården, skogsbruket och viltvården över stora delar av Sverige. De arter som främst berörs är öring, lax, röding, sik, harr, gran, tall, gräsand, rapphöna och fasan.
Dessa inplanterade växter och djur skiljer sig ofta genetiskt från bestånden i de områden där de sätts ut. De kan därför sakna den anpassning till den lokala miljön som den naturliga populationen har och som är viktig för artens överlevnad på sikt. När de inplanterade arterna blandar sig med lokala bestånd finns därför en risk för utarmning av den biologiska mångfalden.
Detta har bland annat påverkat de svenska stammarna av lax och öring. Yngel av lax och öring har länge satts ut i vattendrag för fiske. Tidigare fästes ingen större vikt vid varifrån de utplanterade fiskarna kom. Därigenom gick åtskilliga laxfiskstammars genetiska särprägel förlorad.
En stam som på detta sätt mister sin lokala anpassning löper risk att drabbas av försämrad livskraft
I rapporten Spridning av främmande populationer i Sverige (se länk till höger), konstaterar Naturvårdsverket att kunskapen om riskerna med att sprida främmande populationer ofta är bristfällig inom de områden som granskats.
En bättre uppföljning och övervakning av de utsättningar som görs behövs, för att kunna se vilka konsekvenser de får för miljön.
Stopp för äppelsnäckor i EU
EU har beslutat om nödåtgärder för att få stopp på spridningen av äppelsnäckor (hösten 2012).