Att inaveln minskar beror på att avkommor till de invandrade vargarna har fått valpar och på så sätt sprids nya gener i vargpopulationen.
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen:
- vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
- hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
- hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008
Sedan 1983 har alla utom sex föräldrapar med säkerhet varit besläktade och därmed fått inavlade ungar.
Fortfarande vissa problem med inavel
Inavelskoefficienten är ett mått på andelen identiska gener (alleler) med gemensamt ursprung som en individ ärver från sina föräldrar. Den varierar mellan noll och ett. Inavelskoefficienten blir högre ju mer besläktade föräldrarna är. Exempelvis är inavelskoefficienten 0.25 bland avkommor till ett syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner. Bland valpkullar som föddes mellan 1996 och 2006 steg den genomsnittliga inavelskoefficienten från 0,13 till 0,31.
Sedan 2007 har inavelskoefficienten bland valpkullarna minskat. Den genomsnittliga inavelsgraden för valpkullar 2017 var 0,23.
Invandrade vargar kan bidra med nya gener
Vargar från den finskryska populationen är viktiga för att minska inaveln i den skandinaviska vargstammen. Inga nya finskryska vargar har dokumenterats under inventeringsperioden.
De finskryska vargar som dokumenterats under årets inventering, alla i Sverige är:
- En F1 (avkomma till finskrysk varg) dokumenterades i Svartedalen i Västra Götalands län. Endast en valp som gick tillsammans med den revirmarkerande hanen dokumenterades i reviret. Utifrån genetiska analyser bedöms modern mycket sannolikt vara en hittills okänd finskrysk vargtik, (givet den information som finns idag).
- En finskrysk vargtik som är känd sedan tidigare inventeringssäsonger i Sverige fanns fortsatt kvar i Tiveden-reviret i Örebro län även denna vinter. Vargtiken födde våren 2017 en kull med valpar.