År 2009 påbörjade Naturvårdsverket övervakning av PM2,5 i tre tätorter i landet, Umeå, Stockholm och Burlöv. Mätresultaten ska sammantaget ge ett mått på befolkningens genomsnittliga exponering.
Resultaten från de inledande förberedande mätningarna 2009–2011 gav ett index för genomsnittlig exponering på 6,6 µg/m3. Indexet beräknas som ett glidande treårsmedelvärde för koncentrationen av PM2,5 i de tre mätpunkterna och bildar underlag för att fastställa målet för minskad exponering fram till år 2020. Eftersom indexet för perioden 2009–2011 underskred gränsen för en acceptabel exponeringsnivå (8,5 µg/m3) ställdes inga krav på ytterligare minskning av halterna.
Index för perioden 2016–2018 var 5,1 µg/m3, det vill säga en minskning jämfört med ursprungsindex.
Partiklar ett stort hälsoproblem
När människan andas in partiklar passerar en stor del av dem som är mindre än 10 μm i diameter (PM10) ner till lungorna. PM10 är därför en av de luftföroreningar som orsakar störst hälsoproblem i svenska tätorter.
Långtidsexponering av partiklar i omgivningsluften kan orsaka sjuklighet och förtida dödlighet i hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Det beräknas bidra till i genomsnitt flera månaders förkortad livslängd i Sverige.
Tätortens luftföroreningar, samt specifikt dieselavgaser, har av International Agency for Research on Cancer, IARC, klassats som cancerframkallande för människor. Partiklar i tätortsluften är bärare av många cancerframkallande och skadliga ämnen.
Utsläpp från andra länder påverkar Sverige
Partikelfraktionen PM2,5 (partiklar mindre än 2,5 μm i diameter), som utgör en del av PM10, kommer i högre grad än PM10 från förbränningsprocesser till följd av fordonstrafik och energiproduktion.
Långdistanstransporten av partiklar är dock av störst betydelse för förekomsten av PM2,5. Särskilt södra Sverige påverkas av vindar från Europa, vilket medför att halterna av PM2,5 i urban bakgrund också är avsevärt högre där jämfört med i den norra delen av landet.