Det finns olika verktyg i förvaltningsarbetet för att säkerställa att arterna har en gynnsam bevarandestatus. Licensjakt, skyddsjakt, miniminivåer, referensvärden, inventeringar och förvaltningsplaner är några av de viktigaste.
Rovdjursstammarna ska finnas i Sverige
Riksdagen har slagit fast att de stora rovdjuren björn, järv, lodjur, varg och kungsörn hör hemma i den svenska naturen. Alla djur som lever här ska finnas kvar på lång sikt i livskraftiga bestånd. Rovdjuren ska kunna finnas i eller återvända till sina naturliga utbredningsområden. Samtidigt ska tamdjurshushållningen inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. För att detta ska uppnås kan viltstammarna behöva begränsas med jakt. I renskötselområden ska utbredningen begränsas så att påverkan på renskötseln inte blir för stor.
Så sätts målen
För att en art ska klassas som långsiktigt livskraftig måste det finnas tillräckligt många individer av arten, men också tillräckligt stora områden med rätt sorts natur. När man sätter målen för olika arter gäller det att väga in samspelet med andra djur och med samhället i stort. Länsstyrelserna inventerar rovdjuren för att veta hur många som finns. Inventeringarna ligger till grund för vilka mål som sätts och vilka förvaltningsåtgärder som kan bli aktuella. Målen kan uttryckas både i antalet djur och som antalet föryngringar per år, det vill säga antalet honor som föder ungar. Det som räknas är familjegrupper som konstaterats vid inventeringarna. Det finns också mål för de olika arternas utbredning.
Förvaltningsplaner
Naturvårdsverket ansvarar för de nationella förvaltningsplanerna som anger mål och ramar på en mer övergripande nivå. Länsstyrelserna tar fram planer för den regionala nivån. I de nationella förvaltningsplanerna anges nationella mål för rovdjuren. Målen innefattar både övergripande politiska mål och preciserade mål för förvaltningen. På regional nivå kan förvaltningsmål formuleras. För att veta vad som är rimliga förvaltningsmål är det viktigt att skapa en bra dialog mellan dem som bor i rovdjursområden, myndigheter och olika intresseorganisationer. De regionala viltförvaltningsdelegationerna och det nationella rådet för rovdjursfrågor bidrar till det.
Beslut om licensjakt på rovdjur delegeras till länen
Naturvårdsverket kan delegera rätten att fatta beslut om licensjakt till länsstyrelsen, om förutsättningarna för licensjakt är uppfyllda.
Varg
Naturvårdsverket har överlämnat rätten att fatta beslut om skyddsjakt på varg till länsstyrelserna enligt riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning.
Björn
Naturvårdsverket har överlämnat rätten att fatta beslut om licensjakt efter björn till länsstyrelserna inom Norra och Mellersta rovdjursförvaltningsområdena. Överlämningen av rätten att fatta beslut om licensjakt gäller från och med den 1 maj 2018 till och med den 30 november 2019.
Lodjur
Naturvårdsverket har överlämnat rätten att fatta beslut om licensjakt på lodjur till samtliga länsstyrelserna i hela landet utom Gotlands. Det är därmed länsstyrelsen som bedömer om det finns utrymme för licensjakt och om kriterierna för licensjakt är uppfyllda. Överlämningen av rätten att fatta beslut om licensjakt gäller från och med den 27 juni 2019 till och med den 15 april 2022.
Järv
För järv sker ingen delegering av rätten att fatta beslut om licensjakt till länsstyrelserna eftersom järven inte har gynnsam bevarandestatus.
Delegering av skyddsjakt på rovdjur till länen
Naturvårdsverket har delegerat rätten att fatta beslut om skyddsjakt på rovdjur till länsstyrelserna enligt riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning. För björn, lodjur och varg gäller delegeringen alla länsstyrelser utom Gotlands län till och med 30 juni 2020.
Skyddsjakt på järv delegeras till länsstyrelserna i norra och mellersta Sverige och gäller till och med den 30 juni 2020.
Miniminivåer
I april 2018 inledde Naturvårdsverket en översyn av miniminivåer för rovdjur. Nya miniminivåer beräknas fastställas under våren 2019 för varg och lodjur och under våren 2020 för björn och järv. Tills nya miniminivåer är beslutade är det de senast beslutade miniminivåerna som gäller.
Miniminivåer motsvarar referensvärden på regional nivå. En miniminivå anger det lägsta antalet för en rovdjursart på länsnivå. De samlade miniminivåerna får inte understiga de nationella referensvärdena.
Miniminivåerna för björn, varg, järv och lodjur utgår från de befintliga föryngringar som finns för arterna och den naturliga spridning som sker. Att miniminivåerna minst motsvarar de nationella referensnivåerna för arterna är ett sätt att säkerställa att de nationella målen inte underskrids, det vill säga att miniminivåerna ligger inom ramen för de nationella målen. Miniminivåerna ses över minst vart tredje år.
För att tillgodose de politiska målen för rovdjursförvaltningen bedömer Naturvårdsverket att miniminivåerna bör vara så låga som möjligt utan att gynnsam bevarandestatus för rovdjuren äventyras. Det ger utrymme för länsstyrelsen att besluta om regional förvaltningen utifrån de förutsättningar som finns i länen.
Referensvärden
Referensvärdet anger det lägsta antalet individer av en rovdjursart i Sverige. Det får inte understigas och det måste finnas en marginal till referensvärdet.
Riksdagen angav intervall för referensvärden och Naturvårdsverket uppdrag var att precisera referensvärdet för varje rovdjursart. När referensvärdena nu väl är bestämda har intervallen spelat ut sin roll. De kan bli aktuella igen om referensvärdena ska justeras, till exempel vid nästa rapportering till EU 2019.
Fakta om referensvärden
- Rovdjurens bevarandestatus rapporteras till EU vart sjätte år enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Inrapportering sker nästa gång 2019.
- Populationen behöver vara större än referensvärdet för att en aktiv förvaltning ska vara möjlig. Om populationen ligger för nära referensvärdet blir marginalen för liten och det finns risk att arten inte har gynnsam bevarandestatus och utrymmet för en aktiv förvaltning minskar.
Nationella rovdjursrådet
Det nationella rovdjursrådet stöttar Naturvårdsverket i genomförandet av rovdjurspolitiken.