Strategi för svensk viltförvaltning
Strategin för svensk viltförvaltning tar fasta på viltets värden i bred bemärkelse – för naturupplevelser och besöksnäring, för jakt, för tillgång till viltkött och för bevarande av biologisk mångfald. Alla människor ska ha möjlighet att ta del av dessa värden oavsett bakgrund, kön, funktionshinder eller andra förutsättningar. Vi behöver därför utveckla brukandet av vilt och hitta nya sätt att hantera och förebygga de skador och andra problem som viltet orsakar. Strategin för svensk viltförvaltning ska fungera som vägvisare för såväl Naturvårdsverket som för andra myndigheter och aktörer.
En viltförvaltning i balans gör att alla kan uppleva viltets värden.
Naturvårdsverket ska redovisa arbetet med viltförvaltningsstrategin enligt regleringsbrevet. De ansvariga myndigheterna fattar beslut och utför uppdrag enligt gällande jaktlagstiftning. Roller och ansvarsfördelning inom viltförvaltningen har förändrats bland annat efter det att riksdagen fattat beslut om en regional rovdjurs- och älgförvaltning. En stor del av ansvaret har överlämnats till länsstyrelserna.
Det är Naturvårdsverkets ansvar att:
- besluta om föreskrifter för bland annat jakt, inventering och ersättning för skador som orsakats av vilt
- fastställa miniminivåer för antalet rovdjur
- ta fram nationella förvaltningsplaner för olika viltarter
- fastställa inventeringsresultat för rovdjur
- följa länsstyrelsernas arbete på regional nivå
- fördela medel till länsstyrelserna för rovdjursinventering, akutverksamhet, informationsinsatser och viltskador
- ge vägledning och information
- fördela medel till viltforskning och ta fram kunskapsunderlag
- hantera jägarregistret
- fatta beslut om t ex typgodkännande av fångstredskap, forskningsjakt och skyddsjakt efter säl
Naturvårdsverket delegerar jaktbeslut för rovdjuren
När det gäller björn, järv, lodjur och varg får Naturvårdsverket överlåta rätten att fatta beslut om skyddsjakt till länsstyrelserna. Naturvårdsverket får även överlåta möjligheten att besluta om licensjakt på dessa arter till länsstyrelserna, förutsatt att den aktuella arten finns i tillräckligt stort antal. För att antalet ska räknas som tillräckligt gäller att det inom ett rovdjursförvaltningsområde finns fler djur än förvaltningsområdets miniminivå för arten. Det är alltid Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt på örn, oavsett om länet har en fast stam eller inte. Naturvårdsverket fattar också beslut om skyddsjakt på säl.
Lokalt inflytande ska leda till acceptans
Länsstyrelserna har det regionala ansvaret inom viltförvaltningen. Länsstyrelserna ansvarar för inventering, som ofta genomförs i samarbete med jägare och andra naturintresserade. Det finns en viltförvaltningsdelegation i varje län som fattar övergripande beslut om viltförvaltningen i länet. Länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer beslutar om förslag till länets minimininivåer för stora rovdjur. Viltförvaltningsdelegationen fattar beslut om övergripande riktlinjer för:
- viltförvaltning i länet
- skötsel av älgstammen samt hjort och vildsvin (om dessa finns)
- licensjakt och skyddsjakt inom länet
- bidrag och ersättning för viltskador
Förvaltningsplaner för vilt
Naturvårdsverket tar fram nationella förvaltningsplaner för olika viltarter. Det finns nationell förvaltningsplan för björn, varg, järv, lodjur, kungsörn, vildsvin och skarv. Utifrån de nationella förvaltningsplanerna tar sedan länen fram regionala förvaltningsplaner. Förvaltningsplaner för älg tas fram regionalt av älgförvaltningsgrupper. Havs- och vattenmyndigheten tar fram nationell förvaltningsplan för säl.
Viltskador – förebygga och ersätta
Grundregeln är att skador som orsakas av vilt ska förebyggas genom jakt. Detta gäller framför allt de arter som man normalt får jaga, till exempel klövvilt. Om skadorna orsakas av arter som man normalt inte får jaga, till exempel trana, varg eller säl, arbetar man istället i första hand med att förebygga skador. Den som ändå drabbas av viltskador kan ha rätt till ersättning från staten. Skyddsjakt är också en förebyggande åtgärd som kan bli aktuell när det inte finns några andra lämpliga lösningar för att förhindra allvarliga skador. Förebyggande åtgärder och ett effektivt ersättningssystem är viktiga för att skapa acceptans för viltstammarna.
Nationella råd för ökad kompetens
De nationella klövvilts- och rovdjursråden är ett stöd för Naturvårdsverket i arbetet med vägledning i frågor som rör klövvilts- och rovdjursförvaltning. Genom råden får Naturvårdsverket kunskap om olika intressenters perspektiv för att kunna fatta avvägda beslut och vägleda om de olika arterna.
Viltpolitiken
Regeringen lämnar förslag till riksdagen om hur viltpolitiken ska utformas och riksdagen beslutar om de övergripande riktlinjerna för viltpolitiken. Regeringen beslutar till exempel hur mycket pengar som ska gå till rovdjursförvaltning och hur pengarna ska fördelas till olika myndigheter. Myndigheternas ansvar är att genomföra det som regering och riksdag har beslutat. Nedan följer några av de viktiga beslut som tagits inom viltpolitiken.
- En sammanhållen rovdjurspolitik (år 2000) slog fast att de fem stora rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i Sverige.
- En ny rovdjursförvaltning (år 2008) ledde till att en stor del av ansvaret för rovdjursförvaltningen flyttades till länsstyrelserna. Naturvårdsverket får till exempel delegera beslut om licens- och skyddsjakt. Målet är en aktivare förvaltning med många involverade.
- Älgförvaltningen (år 2010) gick ut på att älgförvaltningen skulle bli mer lokal och anpassad till ekosystemet och samhället.
- En hållbar rovdjurspolitik (år 2013) innebär ytterligare regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjur, bland annat genom utökad beslutanderätt för länsstyrelserna gällande jakt. Referensvärden för rovdjursstammarnas storlek och utbredning har tagits fram som verktyg för förvaltningen. Det övergripande och långsiktiga, målet med rovdjurspolitiken fastställs till att de stora rovdjursarterna ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas.