För att djur och växter ska ha fungerande livsmiljöer krävs möjlighet till spridning mellan olika naturområden och att områdena är tillräckligt stora och av tillräckligt god kvalitet.
Där arter har goda möjligheter att sprida sig mellan livsmiljöer finns ekologiska samband. I ett fungerande landskap bildar sambanden mellan miljöerna ett nätverk av natur. Arbetet med grön infrastruktur syftar i första hand till att stärka de ekologiska sambanden mellan livsmiljöer där det finns förutsättningar för det.
Grön infrastruktur innebär ett landskapsperspektiv
Det finns linjer och strukturer i landskapet som bidrar till arters spridning. Det kan vara till exempel vägkanter, alléer, grönstråk, kraftledningsgator, åkerkanter, skogsbryn, häckar, vattendrag och stränder. De kallas för ledelement.
Under ett par hundra år har människor rätat ut många av landskapens slingrande vattendrag så att vattnet istället leds i diken rör och kulvertar. I brist på jordbruksmark för tillräcklig matproduktion har våtmarker tidigare dikats ut för att öka odlingsarealen. Detta har gett mer mark för odling och skogsproduktion, men har samtidigt kraftigt minskat landskapens naturliga förmåga att reglera både höga och låga vattenflöden. Genom att bevara, sköta, underhålla och restaurera kvarvarande våtmarker och vattendrag kan betydande värden skapas genom förbättrade flödesreglerande funktioner.
Våtmarkssatsningen uppmuntrar länsstyrelser, kommuner och lokala aktörer i Sverige till att anlägga nya och restaurera befintliga våtmarker. Syftet är att öka tillskottet till grundvattnet eller stärka landskapets egen förmåga att hålla kvar och balansera vattenflödena.