Sågverk, pappersbruk, gruvor, varvsindustri, glasbruk. Sveriges industrialisering innebar en framgångsrik förvandling från jordbruksland till en av världens rikaste nationer. Men industrialiseringen lämnade också efter sig många förorenade områden som orsakar risker för människors hälsa och miljö. Dessa områden blir dessutom "förlorad mark" som inte kan användas och som kan skada ekosystemen.
Eftersom många av de allvarligaste föroreningarna skedde innan den 1 juli 1969 då den första miljöskyddslagen kom, är det vanligt att det inte längre finns någon som kan hållas ansvarig för att bekosta saneringen. Åtgärderna är ofta väldigt kostsamma vilket gör det svårt för kommunerna att finansiera dem. Därför finns Naturvårdsverkets saneringsanslag, som kan bekosta hela eller delar av en sanering av ett område som annars kanske aldrig skulle bli åtgärdat.
De mest förorenade områdena åtgärdade
Sedan saneringsanslaget infördes i början av 2000-talet har det bidragit till att åtgärda över hundra av Sveriges mest förorenade områden. Förutom att minska riskerna för hälsa och miljö bidrar saneringarna till ekosystemtjänster när områdena blir ängar, parker eller naturområden där människor kan vistas och djur- och växtliv kan trivas igen. Det bidrar även till att skydda grundvatten och sjöar, och gör att man kan använda redan exploaterad mark för till exempel byggande, och spara på orörd mark.
Så fungerar processen
Kommuner kan ansöka om saneringsanslaget till länsstyrelsen som samordnar och prioritera saneringsarbetet regionalt. Länsstyrelsen gör i sin tur en ansökan hos Naturvårdsverket, vars uppgift är att samordna arbetet nationellt, prioritera de viktigaste områdena att åtgärda och sedan fördela anslagen. Utöver det så kallade grundanslaget beslutade regeringen 2016 att införa ett separat anslag för sanering av mark som ska användas till bostadsbyggande. Då gäller samma krav på att det inte finns någon ansvarig (helt eller delvis) som ska och kan betala för åtgärderna.
Så här går processen som illustrationen visar till:
- Identifiering – hitta platser som kan vara förorenade
- Inventering – platsbesök, undersökningar, provtagningar
- Riskklassning i klass 1–4
- Kommuner ansöker till om anslag för sanering
- Naturvårdsverket beslutar om medel
- Kommunen upphandlar resurser
- Saneringen utförs
Hela Sverige är "inventerat"
För att veta vilka områden som behöver åtgärdas måste man först veta var förorenade områden finns och vilken risk de utgör. Tillsammans med länsstyrelserna har Naturvårdsverket tagit fram en lista över branscher som är viktigast att fokusera på i urvalet av områden att utreda vidare. Med hjälp av den har länsstyrelserna gjort en inventering för att hitta riskområden – platser där det eventuellt kan finnas markföroreningar. Inventeringen blev klar 2015 och pekar ut 1 000 områden i riskklass 1 (störst risk) och 7 000 områden i riskklass 2 (näst störst risk). För att anslaget ska ge största möjliga nytta prioriteras områden i riskklass 1 och 2. Prioriteringarna gör Naturvårdsverket enligt en fördelningsplan och arbetsplan.
En del av regeringens mål Giftfri miljö
Att åtgärda förorenad mark är en del i regeringens mål om en giftfri miljö, som är ett av regeringens 16 miljökvalitetsmål. Arbetet med saneringar ska leda till att "förorenade områden är åtgärdade i så stor utsträckning att de inte utgör något hot mot människors hälsa eller miljön". Miljökvalitetsmålet är att förorenade områden inte längre ska utgöra en risk.
Positiv inverkan på fler miljömål
Det främsta skälet att sanera mark är givetvis att skydda människor, djur och miljö från skador och risker förknippade med farliga ämnen i mark. En del farliga ämnen i mark utgör en akut risk på platsen, andra är skadliga vid långvarig exponering. Vissa ämnen kan också sprida sig till vatten som vi kanske behöver använda som dricksvatten i framtiden. Därför bidrar arbetet med förorenade områden även till att uppnå fler av miljökvalitetsmålen, som levande sjöar och god kvalitet på grundvatten.
Utmaningar för att nå målet
Även om inte alla inventerade områden visar sig nödvändiga att sanera, behöver takten öka om Sverige ska nå miljökvalitetsmålet. Hela processen tar ofta flera år inräknat utredningar, provtagningar, ansvarsutredning med mera, innan själva saneringen kan göras. Andra utmaningar är innovation och teknikutveckling för att hitta effektivare och mindre kostsamma saneringsmetoder, och att peka på goda exempel så att fler kommuner ser möjligheterna och vinsterna med att åtgärda förorenade områden.
Med 110 av de mest förorenade områdena avklarade blir också de framtida projekten gradvis lite enklare och går lite snabbare – med sikte på en framtid utan hälso- och miljöfarliga områden.