Konventionens formella namn är Convention on Biological Diversity (CBD), på svenska kallas den Konvention om biologisk mångfald. Ibland benämns den även som Mångfaldskonventionen.
Kort om konventionen
Konventionen har arbetats fram inom FN-systemet. Den undertecknades vid FN:s konferens om miljö och utveckling (i Rio, 1992) och trädde i kraft 1993, då även Sverige undertecknade den.
Målen för arbetet inom konventionen är bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald samt att nyttan som uppstår vid användandet av genetiska resurser ska fördelas rättvist.
Konventionens två protokoll
I Cartagenaprotokollet specificeras hur man ska skydda den biologiska mångfalden från tänkbara risker med att levande modifierade organismer, som utvecklats med modern bioteknik, kommer ut i den naturliga miljön. Genom protokollet skapas en procedur så att länder som tänker importera sådana organismer ska få nödvändig information för att kunna fatta beslut grundat på kunskap. Protokollet undertecknades 2000 och trädde i kraft 2003.
Nagoyaprotokollet reglerar tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinster som kan uppstå vid användandet av dem. Sverige har tillsammans med drygt 90 andra länder skrivit under protokollet och står nu inför ett nationellt genomförande. Protokollet trädde i kraft 13 oktober 2014. En EU-förordning reglerar genomförandet inom EU (EU förordning 511/2014).
Den strategiska planen för biologisk mångfald
År 2010 antog världens länder en strategisk plan för biologisk mångfald under perioden 2011-2020. Denna plan innehåller 20 delmål som kallas Aichimålen. Planen innehåller en vision, samt målsättningar och arbetsprogram för att rädda den biologiska mångfalden och därigenom säkra fungerande ekosystem. Beslutet togs i Nagoya, Japan, inom FN:s konvention om biologisk mångfald. Målen i planen ska nås genom att varje land sätter egna mål, anpassade efter nationella förutsättningar. Resultatet från FN-mötet ledde år 2011 fram till en EU-strategi för biologisk mångfald med sex mål. Sveriges arbete beskrivs i regeringens proposition 2013/14 En svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
Planen siktar mot att hejda förlusten av biologisk mångfald så att ekosystemen år 2020 är motståndskraftiga och har bra återhämtningsförmåga (är resilienta), vilket är förutsättningar för att ekosystemen ska kunna fortsätta att tillhandahålla för oss människor de varor och tjänster som vi är beroende av. Planen är ett viktigt verktyg för konventionen och underlättar uppföljningen av Aichimålen. Planen är också en brygga mellan sektorer på både global (främst biståndet) och nationell nivå.
Aichimålen
Det finns 20 delmål i den strategiska planen, de sk Aichimålen. Målen handlar om att minska den direkta påverkan och förbättra situationen för biologisk mångfald och att öka nyttan av ekosystemtjänster för alla.
Hur fattas och genomförs konventionsbeslut?
Högsta instans för konventionen är partsmötet som hålls vartannat år. Parter är länder som har undertecknat konventionen. Under partsmöten förhandlas beslut fram. Det finns två underlydande organ som förbereder beslutsunderlagen inför mötena. Ett organ, SBI (Subsidiary Body of Implementation), rekommenderar vad som behöver göras för att öka implementeringen av konventionens mål. Det andra organet är mer tekniskt och vetenskapligt, vars uppgift är att säkerställa att beslut är förankrade i just tekniska och vetenskapligt perspektiv. Detta organ kallas SBSTTA (Subsidiary Body on Scientific, Technical and Technological Advice). Naturvårdsverket är den officiella kontaktpunkten (s.k. focal point) för detta vetenskapliga organ.
I november 2018 kommer nästa partsmöte i konventionen att hållas (COP14).. Det är många olika frågor som ska förhandlas, men ett särskilt fokus ligger på uppföljning av den strategiska planen och hur konventionen ska arbeta vidare med såväl genomförande och mål efter 2020 då den nuvarande planen löper ut.
EU och konventionen
Vid sidan av medlemsländerna har även EU åtagit sig att följa konventionen och de två protokollen, Cartagenaprotokollet och Nagoyaprotokollet. EU förhandlar som egen part vid mötena och har beslutskompetens i samtliga frågor utom när det gäller finansiering och kapacitetsuppbyggnad.