Konventionens formella namn är Convention on Biological Diversity (CBD), och kallas på svenska Konvention om biologisk mångfald eller Mångfaldskonventionen. Alla länder som har undertecknat och ratificerat konventionen ska bidra till ett gemensamt arbete för att bevara arter, hållbart nyttja resurser och fördela vinster från genetiska resurser rättvist.
Sverige undertecknade konventionen år 1993, samma år som den trädde i kraft och har sedan 2010 införlivat konventionens mål i Sveriges miljömålsarbete.
Nya mål för biologisk mångfald
FN-förhandlingar pågår för att ta fram ett ny strategisk plan för biologisk mångfald för perioden efter 2020 som ska ersätta de nuvarande Aichimålen. Avsikten var att den nya planen för biologisk mångfald med mål samt indikatorer för uppföljning skulle beslutas för konventionens 15:e partsmöte, COP 15, i Kunming i Kina i oktober 2020. Med anledning av pågående pandemi har mötet fått skjutas på framtiden och COP 15 ska genomföras den 11-24 oktober 2021.
Ambitionen är att den nya planen ska innehålla mer mätbara mål än tidigare och tydligare koppla till de globala hållbarhetsmålen. Det speglas exempelvis i förslagen till mål om bland annat tillgång till säkert och drickbart vatten, genetisk mångfald och antalet utrotningshotade växt- och djurarter.
En viktig faktor för att lyckas genomföra och uppfylla de nya målen för biologisk mångfald är att hela samhället bidrar. För att se till att alla berörda sektorer medverkar aktivt för att genomföra det nya ramverket har Naturvårdsverket tillsammans med andra myndigheter fått i uppdrag att samla in och redovisa förslag på åtgärder.
Naturvårdsverket har tidigare bjudit in organisationer, företag och myndigheter till dialog för att Sverige ska kunna bidra med mål som också stöds av svenska aktörer. Detta arbete har varit en del i ett regeringsuppdrag som slutredovisades i september 2020.
Berätta om frivilliga åtaganden
Konventionens parter vill stärka genomförandet av nuvarande strategiska plan och inspirera till nya ambitiösa mål och bjuder därför in till frivilliga åtaganden. Dessa kan antas av både parter och andra aktörer såsom enskilda företag, kommuner eller projekt.
Konventionens historia
Konventionen om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992, och trädde i kraft 1993, då även Sverige undertecknade den.
Sedan dess har fördraget byggts på med två protokoll:
Cartagenaprotokollet
Cartagenaprotokollet specificerar hur länder ska skydda den biologiska mångfalden från tänkbara risker med spridning av levande modifierade organismer, som utvecklats med modern bioteknik. Protokollet kallas också för biosäkerhetsprotokollet. Enligt protokollet ska länder som vill importera levande modifierade organismer få nödvändig information av exportören för att kunna fatta ett kunskapsbaserat beslut. Sverige undertecknade protokollet år 2000 och det trädde i kraft år 2003. Naturvårdsverket är formell kontaktpunkt för Cartagenaprotokollet.
Nagoyaprotokollet
Nagoyaprotokollet reglerar tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinster som kan uppstå vid användandet av dem. Protokollet trädde i kraft år 2014.
År 2010 antog världens länder en strategisk plan för biologisk mångfald under perioden 2011-2020. Denna plan innehåller 20 delmål som kallas Aichimålen.
Aichimålen handlar om att minska den direkta påverkan och förbättra situationen för biologisk mångfald och att öka nyttan av ekosystemtjänster för alla. Sverige har införlivat Aichimålen i vårt miljömålsarbete.
Så tas och genomförs konventionsbeslut
Konventionen, liksom dess två protokoll, fattar sina beslut på de partsmöten som hålls vartannat år. Dessa möten kallas COP, Conference Of the Parties. Parter är länder som har undertecknat konventionen och/eller protokollen. Även EU är part till konventionen och de två protokollen.
Konventionen har två underlydande organ som förbereder beslutsunderlagen inför mötena. Det ena, SBI (Subsidiary Body of Implementation), rekommenderar vad som behöver göras för att öka genomförandet för att nå konventionens mål.
Det andra organets uppgift är att säkerställa att beslut är förankrade i ett tekniskt och vetenskapligt perspektiv. Detta organ kallas SBSTTA (Subsidiary Body on Scientific, Technical and Technological Advice).
Naturvårdsverket är formell kontaktpunkt (focal point) för detta vetenskapliga organ.
Läs mer